Jag mötte en Deathis igår. Han kom gående över de smaragdgröna kullarna vid Vårdberget. Likt en ängel uppenbarade han sig framför mig, tryckte min hand, bad mig sitta ner. Han sade att han vandrat ifrån Piggstian, och kommit för att fisa mig i ansiktet. Jag ryggade tillbaka. Men inom bråkdelen av en tiotusendelssekund fann jag mig liggande på marken med hans snövita skinkor smärtsamt nära mitt anlete. Sakta, sakta, förde han dem närmare och närmare mig. Precis så nära att hans ringmuskel, nästintill snuddade vid min vibrerande nästipp. Sedan låg vi så, i flera minuter och bara andades. Och sedan fes han. Det var som om jag försvann för ett ögonblick, och när jag vaknade igen, var han försvunnen. Jag tror mig ibland se honom komma, gående på landsvägen. Tycker mig ibland höra ljudet av hans varma luft mot min kind. Men han är borta, borta likt en vind.
söndag 11 januari 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar