Del åtta, den sista delen, sug ordentligt nu, säg sedan adjö. Piggstian, denna miserabla boning var Deathis bedriver sin kärnverksamhet är en invecklad historia. Denna bloggserie har försökt lösa problemen och få fram sanningarna. Serien har tyvärr inte levererat till fullo. Piggstian har fortfarande okartlagda delar och är alltjämt mycket svår. Både himmel och helvete på samma gång. Mest helvete då man betraktar snusket, den jolmiga doften, sängen eller cowboyknulltyget. Mest himmel då man tar lugnet, Piggkåpan eller själva herren på täppan i beaktande. Det är två världar som möts där inne, som Europa möter Asien vid Bosporen, likt Michelangelos fresk där Gud skapar Adam och deras respektive pekfinger nästan möts. Ett intimt möte.
Piggstian är svår att förstå. Tänk gärna på en mytologisk plats likt Valhall eller varför inte skärselden. Tänk Satan och Santa Lucia. Deathis domän, knullkammaren, fröjdernas slätt, de ungas land, LOST-ön, Atlantis, Balders balle, ett heligt berg, ett spökhus, den sjätte världen, Blåkulla, Mordor eller bara en riktig äcklig Piggstia. Kärt barn har många namn. Man kan också tänka på den brända jordens taktik då man tänker på Piggstian, om än en lite skräddarsydd sådan. Det vill säga att Deathis använder sig av en taktik som går ut på att bränna saker och ting, döda boskap och allmänt sett ödelägga de områden han besitter. Det är verkligen ett helvete där inne, det kommer man inte ifrån. Som en ironisk grimas existerar stian helt och hållet enskilt eller sedan mycket tätt intill, beroende på hur man behandlar den. Börjar man mata den, kommer den tillbaks om och om igen. Ignorerar man den fullständigt, blir man själv ignorerad. Man måste finna en gyllene medelväg. Finner man ej denna väg blir det likväl inte svårt att hitta fram, ty alla vägar leder ju till Piggstan. Ingen leder bort.
Lille Bror Söderlundh är inte man nog att sätta fingret på och definiera Piggstian fullständigt. Deathis blog har därför sökt den heliga Deathisen för en kommentar kring sitt viste. Han var svårnådd. Han lämnade dock en spydig kommentar på telefonsvararen rörande flickors bristfälliga skötsel av deras hårväxt nertill, han hävdade faktiskt att det ofta buskar upp sig ända till naveln. Typiskt Deathis.
Hur skall man då avsluta en bloggserie som denna? Det får bli på detta viset. Deathis kommer aldrig att inbjuda några andra tuppar till sin hönsgård. Han vill vara den ende mannen. Han vill skapa ett harem. Han säger bara "Mi Casa, Su Casa" och föreställningen kan börja. Men det gäller att akta sig. Piggstian självantänds ju vid minsta lilla syrekontakt. Men likväl kan den inte förgöras. En paradox. Piggstian är och förblir en obekväm sanning.
Piggstian är svår att förstå. Tänk gärna på en mytologisk plats likt Valhall eller varför inte skärselden. Tänk Satan och Santa Lucia. Deathis domän, knullkammaren, fröjdernas slätt, de ungas land, LOST-ön, Atlantis, Balders balle, ett heligt berg, ett spökhus, den sjätte världen, Blåkulla, Mordor eller bara en riktig äcklig Piggstia. Kärt barn har många namn. Man kan också tänka på den brända jordens taktik då man tänker på Piggstian, om än en lite skräddarsydd sådan. Det vill säga att Deathis använder sig av en taktik som går ut på att bränna saker och ting, döda boskap och allmänt sett ödelägga de områden han besitter. Det är verkligen ett helvete där inne, det kommer man inte ifrån. Som en ironisk grimas existerar stian helt och hållet enskilt eller sedan mycket tätt intill, beroende på hur man behandlar den. Börjar man mata den, kommer den tillbaks om och om igen. Ignorerar man den fullständigt, blir man själv ignorerad. Man måste finna en gyllene medelväg. Finner man ej denna väg blir det likväl inte svårt att hitta fram, ty alla vägar leder ju till Piggstan. Ingen leder bort.
Lille Bror Söderlundh är inte man nog att sätta fingret på och definiera Piggstian fullständigt. Deathis blog har därför sökt den heliga Deathisen för en kommentar kring sitt viste. Han var svårnådd. Han lämnade dock en spydig kommentar på telefonsvararen rörande flickors bristfälliga skötsel av deras hårväxt nertill, han hävdade faktiskt att det ofta buskar upp sig ända till naveln. Typiskt Deathis.
Hur skall man då avsluta en bloggserie som denna? Det får bli på detta viset. Deathis kommer aldrig att inbjuda några andra tuppar till sin hönsgård. Han vill vara den ende mannen. Han vill skapa ett harem. Han säger bara "Mi Casa, Su Casa" och föreställningen kan börja. Men det gäller att akta sig. Piggstian självantänds ju vid minsta lilla syrekontakt. Men likväl kan den inte förgöras. En paradox. Piggstian är och förblir en obekväm sanning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar