Deathisens favoritväder

Deathisens absoluta favoritväder är det väder som i folkmun kallas runkväder. Han älskar det! Ett riktigt slaskigt runkväder är som sammet för hans själ. Se bara hur glad han blir då det runkar ihärdigt på bilderna nedan.

Skön hållning på film

Det är med fullkomlig glädje som Chronicles of Deathis kan presentera ett litet videomontage med mannen som vi alla lärt känna som ”Mannen med skön hållning-mannen”. Mannen som dök upp i Deathis blog relativt tidigt blev snabbt en populär person. Han fick ett bra eko ute "i stugorna", som det heter. Först verkade han dock nästan fiktiv eftersom man visste så ytterst lite om honom. Sedan blev han mänskligare i och med att han fångades på bild då han handlade mjölk. Debatten gick vild i ett skede då det framkom att han möjligen hyste nazisympatier. Han marscherade likväl in i allas hjärtan. Idag kan han inte ses som något annat än en övermänniska. En övermänniska med en satans skön hållning. Njut av detta videoklipp, gott folk!

Ångest

Piggstian, sa han. Du hamnar i Piggstian! Det är okristligt att försova sig med en flicka och hindra en död från jordfästningen. Du har sovit dig in i Piggstian i natt. Kunde inte Gud varit så barmhärtig att han väckte dig? Hade du vaknat en timme tidigare bara så hade allt det här inte hänt. Men Gud såg förstås att du syndade hela natten och därför lät han dig sova i din synd. Du hamnar i Piggstian! I all evighet kommer du att brinna i den eld som Deathisen tillrett.

Meddelande till alla offer

Det sitter en väldigt djurisk man vid rodret. Han är orakad och uppkäftig. Han sitter där endast på grund av att ni har accepterat en liten samlagsinvit från hans sida. I och med det har ni sålt er stund på jorden. Ni har sålt er själva till en best som stympar ert liv, krymper era barn, och förvandlar er själva till avfall och offer. Utan att blinka, kan den här mannen tänja förnedringen ett snäpp till, och få Auschwitz att framstå som en idyllisk kurort för välgödda judiska turister.

Vilka är ni, egentligen? Är ni fega människor? Eller bara okunniga? Eller bådadera? Ni sitter i era soffor och tror att ni har ett människovärde. Det har ni inte. Ni har inget värde. Ni är värdelösa. I ett samhälle som styrs av en deathisian är ni bara en förbrukad resurs. Er tid är passé, precis som hästarnas, men ni duger inte ens till riddjur eller smörgåspålägg. Er röst är död. Ert liv är slut. Er värld har erövrats av en bödel som bär namnet Edward Deathis. Och ni har bara er själva att skylla.

Herren på täppan

Deathis in disguise

Han ser ut som en helt vanlig man. Men! Hans gångstil är remarkabel. Hans jeans är högt skurna. Hans hållning är lite slampig. Kan detta vara en förklädd Deathis? En Deathis in disguise? Deathis under cover? Möjligen.

Tisdagsfylla

Tisdagar – då super Deathisen. Han börjar med något smått, en öl kanske. En till. Sedan barkar det åt helvetet. Han super skallen i små, små, bitar. Han ådrar sig en sjuhelsikes Jesus Kristus på korset-fylla. Varje tisdag. Han känner sig stark. Han känner sig stor. Han känner sig pilsk. Han blir en riktigt vidrig Deathisian utan sinne för proportioner, en omedgörlig varelse. Som vanligt, fast ännu värre.

Deathis på fyllan.

Deathis tillrättavisar en bartender.

Strumpdiskussion

- Hej, vad använder du för strumpor?
- Woly.
- Ursäkta?
- Woly.
- Ok.

Brutal boning

Piggstian är en brutal boning, det kan vi alla enas om. Det vill säga, Piggstian är en så in i helvetet bestialisk och omänsklig bostad. På urban engelska däremot, är ju själva uttrycket "brutal boning", det samma som att idka ett grovt samlag. Och det är ju en av Deathisens favoritsysselsättningar, det. Tillika är det en av grundstenarna inom deathicismen. Således kan vi alltså konstatera följande: Deathis bor i en brutal boning där han sysslar med brutal boning.

Deathis avvaktar

Jag satt vid mitt skrivbord och tittade ut. Plötsligt stod en man precis utanför fönstret. Han ser in och noterar mig och saker runtom mig. Han står där länge och funderar. Jag blir rejält obekväm med situationen. Han böjer sig fram. Kisar. Sen går han vidare.

Jag fann det hela mycket besynnerligt. Vad fan gjorde han? Vem var det där egentligen? Och jag kan inte låta bli att tänka på att det var Deathis i människokropp. Han stod där med vild blick och funderade på om han skulle komma in och ta mig eller inte. Han stod där ute och dömde mig i det tysta. Vägde mig i sina skålar, övervägde vad han skulle ta sig till med mig.

Det var Deathis. Men han skonade mig, för den här gången. Men han kommer tillbaka, endera dagen.

Deathis söker hundskrälle

Någon kanske minns att Deathis hade besök av ett hundskrälle en gång i tiden. Det var i den gamla i Piggstian. Då han nu lever i Piggstian II vill han inte bara ha besök av byrackor, han vill äga en permanent. Han har spekulerat i vilken ras som skulle passa honom bäst. Han vill ha något djuriskt och blodtörstigt, säger han. Nu har han tydligen funnit ett idealiskt skrälle. Han skickade en bild till mig. Vad säger ni? Är den inte lite väl human? Men, förstås, han har ju en fasad att upprätthålla.

Hundskrället

Deathisens nya Piggstia

Detta är ingen parodi på H.C. Andersens klassiska saga om kejsarens nya kläder, trots att rubriken möjligen för tankarna åt det hållet. Kejsaren i den sagan var ju naken, han, för övrigt. Det är ju Deathis också, då han inte bär cowboyknulltyg, det vill säga.

Nåväl. Deathisen har alltså hittat ett nytt hem. En ny boning att fördärva. Piggstian två kallas den i folkmun. Den nya stian är dock inte alls som den gamla var då Deathis flyttade in och började ramponera. Den nya är hövligare, ståtligare, och mer furstlig på många sätt och vis. Men det är ändå samma gamla pilska Deathis som är fursten själv. Se bara vad han har placerat vid ingången. En naken kvinna!

Piggstians sanering

Saneringen av Piggstian började omdelbart efter att Deathisen hade lämnat platsen. Otaliga män med fullständig skyddsmundering stormade in. De satte illa kvickt igång med att befria boningen från allt det som Deathis lämnat bakom sig. Saneringen torde ta några decennier i anspråk.

Asento.

Förste man ner i Knullkammaren.

Inget materialansvar hos Deathisen inte.

Man som suger av golv.

Annan man som idkar avsugning.

Deathis är inte här längre

För ungefär ett år sedan startades denna "blogg" i ett litet hörn av världen. Den växte sig snabbt stor och stark tack vare intelligensen, originaliteten, och genialiteten i inläggen. Bloggen var den första någonsin som tog itu med Deathicismen som sådan. Deathisens Piggstia var ofta i centrum. Nu, ett år senare, har Deathis flyttat ut från sin ädla boning, sitt schabrak, sin Piggstia. En epok har tagit slut. En ny har börjat. Han har satt segel mot nya horisonter, nya utmaningar, och nya samlag.

Rädsla för Deathis

Ett djuriskt raseriutbrott

Jag hoppas att detta videoklipp illustrerar hur vansinnig Deathis i själva verket är. Klippet visar hur han får ett djuriskt raseriutbrott.

Deathis förr i tiden

En gång i tiden var Deathis inte alls lika djurisk som han är idag. Då hände det sig till exempel att han läste dagstidningen i sin helhet, utan paus för vare sig samlag eller lajv. Men det är en stund sen han var på det här viset. Nu är det paus mest hela tiden, tycker jag. Det är ingen reson alls med den mannen.

Deathis anno 2007

Alla hissar bär till Piggstian

Hissar är märkvärdiga saker. De transporterar folk och åker upp och ner, dagarna i ända. Med ett enkelt knapptryck på hissens destinationstablå uppfattar hissen vad man vill och uppfyller sedan ens önskan. På senare tid har jag märkt att en av knapparna på tablån indikerar att ett våningsplan representeras av bokstaven K. Alla andra våningar representeras av siffror. Det är väl besynnerligt. Bokstaven K kan ju inte betyda annat än Knullkammaren. Jag har också sett bokstaven P i vissa hissar och P kan ju inte betyda annat än Piggstian. Det är mycket märkvärdigt hur alla hissar kan ta en till Deathisens eländiga högborg.

Deathis är rolig

Deathis är rolig han. Han kallar exempelvis knullgummi för snoppens sovsäck. Och då han talar om sin djuriska orgasm, talar han om att nysa med penis. Mycket roligt. Det är en riktig liten komiker vi har att göra med. Men vi ska inte döma honom på basen av det. Vi ska döma honom på basen av att han är från helvetet, och intergalaktiskt djurisk.

Det är mörker

Mörkrets årstid är här. Det kanske ni har märkt. Det är mörker och det är död, överallt. Tack gode Gud för att Chronicles of Deathis existerar under detta mörkrets tidevarv. Chronicles of Deathis är exakt vad man behöver. Historierna om Deathisens bravader är ett ljus i tunneln, något att sikta blickarna mot. Chronicles of Deathis är ett ljus i mörkret.

Skulle du ha samlag med denna man?

Inga konstigheter

Deathis åt en fågel till frukost idag.

Fasaden som rann av

När det gäller förhållandet mellan män och kvinnor är Deathisens synpunkter helt och hållet klart konservativa. Han anser att kvinnan är olik honom själv och hon bör således hålla sig till att glädja honom. Skulle hon vara dum nog att bryta sig ur detta mönster borde hon kuvas, exempelvis genom att fjättras i Piggstians dunklaste vrå och lära sig självuppoffring. Det är väldigt skandalösa och omoraliska synpunkter han har, Deathisen. Men så är han ju också en kloakernas portvakt, uppfostrad att vara genomträngande bestialisk i alla avseenden.

Fast han har så låga tankar om kvinnor vet han ändå hur han skall lägga sina kort då han beblandar sig med dem. Man kan säga att han har en fasad, en framsida som inte alls representerar insidan. Fasaden målar upp en bild av en stillsam och gemytlig gentleman som kan erbjuda trygghet, ömhet, och kanske en lycklig framtid. Enda kruxet i kråksången är att fasaden lätt raderas då skutan är i hamn, så att säga. Då Deathis väl fått ett positivt svar på en samlagsinvit, då rinner fasaden av. Nej, fasaden forsar bort med en ursinnig kraft. Tänk er att Deathisens så kallade fasad är den kända målningen Mona Lisa. Tänk er sedan att man tvättar orginalet av Leonardo da Vinci med en högtryckstvätt. Tänk er slutligen hur motivets leende fragmenteras i vätskan. Precis så illa går det då Deathisens fasad rinner av. Det blir katastrof och det blir samlag. Så är det med den saken. För att ytterligare illustrera bjuder Chronicles of Deathis på en beviskedja i bilder.

1. Fasaden är på – Deathis konverserar artigt.

2. Fasaden är av – Deathis kopulerar hårt.

Bollen är i rullning

Gott folk. Det rör på sig i Piggstians inre. Deathis plockar och lägger saker i högar, ja, man kan nästan säga att han bringar reda i oskickets högborg. Varför har han då tagit sig an denna tillsynes hopplösa uppgift? Jo, det är nämligen så, förstår ni, att Deathis är på väg bort från sin vidriga samlagslya. Vart ämnar han då förflytta sig? Det vet ingen. Deathis kan i princip inställa sig var som helst på denna jord och inleda sin säregna förpestelse av Guds nåde på platsen. Det enda som är säkert är att han skall byta häckningsplats. Deathleffs runt om i landet har redan mobiliserat sig och samlats utanför Piggstians port för ordergivning. De är redo att fyllas av knullbänkar, cowboyknulltyg, och annat förhatligt som Deathis samlat på sig under de gångna åren.

Innebär då detta att vi nu ser slutet på en era och en epok? Ja, det kan man säga. Men räds icke. Jag är personligen säker på att det kommer att idkas precis lika många samlag per minut i den lokal som blir Deathisens nya stia, om inte ännu fler. Deathis upphör ju inte med sina djuriska aktiviteter bara för att han byter bostad. Det är ungefär som då ormar ömsar skinn. Ett större skinn behövs då ormens lekamen har växt och då det gamla skinnet har blivit väldigt slitet. Likaledes behöver Deathis en ny Piggstia då den gamla har vittrat sönder på grund av helvetiskt fördärv. Vi kan inget annat än önska honom lycka och framgång, och hoppas på att han bosätter sig så långt från civilisationen som möjligt.

Edward Deathis von Piggstian

Chronicles of Deathis kan idag lite stolt meddela att man nu kan bli ett fan av Edward Deathis von Piggstian på Facebook, om man så önskar och vill. Någon egentlig mening med det hela finns naturligtvis inte, men istället för att dalta med enkelheten kan man ju lika gärna ta sitt förnuft till fånga och visa lite vördnad till allas vår hjälte, Deahtisianen från Piggstian. Detta gör man då bäst genom att bli ett fan. Och Deathis själv, han är ju verkligen ett fan av högsta rang. Satan vad djävlig han är, om man tänker efter. Han är ju ta mig fan översexuell också.

Pärlor åt svin

Denna dag är icke Deathisens födelsedag. Ett minne från hans senaste bemärkelsedag ploppade dock upp i mitt huvud idag. Det var nämligen så att Deathisens odjuriska moder hade spenderat en riktigt stor summa pengar för att kunna ge en magnifik present till sin djuriska son. Hon hade köpt dyra saker, smycken och ädelstenar. Dessa gav hon till sin son med kärlek. Hon hade alltid tyckt att han gott och väl kunde bära ett glittrande halsband runt sin hals. Nu gav hon honom ett sådant. Hon gav också en ring, ett örhänge samt ett armband. Hon gav juveler till sin lilla juvel. Då jag fick reda på att detta hade hänt blev jag smått konfys. Jag frågade mig själv varför hon gjorde på detta viset. Jag ansåg, och anser fortfarande att detta handlingssätt var som att kasta pärlor åt svin.

Vad har du i fickan Deathis?

Frågan som alla ställer sig idag är följande: Vad har du i fickan Deathis? Svaret på frågan, det som Deathis har i sin ficka, är oklart. Det spekuleras i om det möjligen kunde vara en jättebanan, eller en rullad affisch eller kanske pain riche. Tarzans lian har också kommit på tal. Några har tipsat på en kraftig tulpan. Andra har frågat sig om han varit ute och fångat en levande svan. Frågan förblir obesvarad men innerst inne vet vi väl nog ändå alla vad det rör sig om. Är det inte så?

Herr Gårman!

Här kommer ett litet tips på hur man kan veta om man befinner sig i Piggstians närterräng. Ser du skylten nedan då du är ute och spatserar, spring för brinnkära livet! Bara som ett litet tips till dig Anita.

Här kommer en liten ramsa om mannen på skylten. Tolka den hur ni vill.

Herr Gårman!
Herr Gårman!
På vita strecken får man!
Här men inte där tut tut!
Här men inte där tut tut!
Herr Gårman!
Herr Gårman!
På vita strecken får man!

Jag personligen tolkar den djuriskt. Det vill säga, jag tolkar den som så att Deathis har samlag med en på de vita strecken.

Ett ord om Deathis

Det kan te sig svårt att förklara för en oinsatt vad deathicism egentligen går ut på och hur pass djurisk Deathis i själva verket är. Därför har jag utvecklat ett nytt ord som beskriver det hela på ett väldigt koncist sätt. Ordet är "kukmung". Vi kan således från och med nu konstatera att Deathis är ett tvättäkta kukmung i ordets sanna bemärkelse.

För att illustrera ordet bildgooglade jag litet på det och fann dessa två exemplar nedan. Och som insatt kan jag påpeka att det utan tvekan rör sig om deathisianska bilder. Kukmung är således exakt vad det är.

Dagligt bröd

Många individer försöker, till stor del, äta och leva nyttigt. Detta gör de för att må bra och i slutändan på grund av att de är rädda för att alltför tidigt gå en ödesdiger död till mötes. Deathis däremot, är en individ som lever i fullkomligt gastronomiskt misär. Hans dagliga bröd består av variationslös deathisiansk junkfood, fiskpinnar, några fjuttiga russin och ännu mera deathisiansk junkfood ända från helvetet.

Marie Antoinette, drotting av Frankrike och Navarra i tidernas historia, ansåg att de fattiga som inte hade något bröd att äta kunde äta bakelser i stället. Deathis å sin sida är lika befängd och vill att alla skall äta deathisiansk junkfood. Jag vill mena att det inte går i längden. Se bara på bilden nedan, ett typiskt exempel på Deathisens dagliga bröd. Twifan!

Post-sexuell kost à la Deathis.

Samhällsbäraren

Deathisen försöker ständigt ge sken av intellekt. Han titulerar sig exempelvis akademiker i offentliga sammanhang och han anser sig vara den bildade människan, samhällsbäraren. Det är ju lite lustigt och motsägande på samma gång, ty intellekt och ett extremt djuriskt och inhumant sinnelag passar liksom inte ihop. I själva verket är han faktiskt inskriven vid ett universitet och lyfter månatligen studiestöd, dock studerar han Deathicism, vilket verkar något suspekt. I mina ögon är Deathicism något som handlar om dekadens, lajv och grova samlag. Att Deathis sedan studerar Deathicism betyder ju att han egentligen studerar sig själv och sina landvinningar i sänghalmen. Det är nog därför han är så framstående inom sitt ämne. Men någon riktig akademiker är han inte, vill jag påstå. Men å andra sidan ska han väl få hålla på med något djävulskap, vid sidan av sina djuriska aktiviteter, menar jag.

Konferens

Förra veckan ordnades en toppkonferens rörande naturliga polymerer i byggnaden där jag oftast äter min dagliga lunch. Detta innebar att själva lunchrestaurangen var ockuperad av konferensdeltagare i lustiga hattar i en hel timmes tid mitt på dagen. De måste få äta i fred, hette det, så ingen annan fick äta under den tiden. Deltagarna av konferensen var till största delen män, från diverse hörn av världen. Då de hade äntrat restaurangen reglades dörrarna och vakter utrustade med automatkarbiner placerades ut vid strategiska knutpunkter på utsidan. Man kom inte in. Likväl kan Chronicles of Deathis exklusivt avslöja vad som hände där inne.

Innan vi kan gå närmare in på händelserna bakom de lyckta dörrarna borde vi kanske gå igenom vissa nyckelpersoner vid lunchstället. Den rutinerade, är mannen med stil, elegans och know-how. Han vet allt och har rutinen inne helt enkelt. Sitter han i kassan går det undan, kokar han soppa blir det gott. Och så vidare. En svart liten huvudprydnad döljer hans grånande hår. Dunkslaven, är kvinnan som dunkas, dagarna i ända. Hennes enda uppgift är att bli dunkad, framför allt av Den rutinerade och inte sällan av det fruktansvärda Akket. Man kan mycket väl tänka sig att hon, just i detta nu ligger böjd över några kastruller och tar emot det hon är gjord för att ta emot. Sedan finns också Den orutinerade, men hon är inte särskilt intressant i detta sammanhang, så vi lämnar henne som sådan, men det kan nämnas att hon hanterar kassaapparaten med ungefär samma finess som blinda slåss.

Med dessa nyckelpersoner låsta kan vi nu gå över till huvudsaken. Då konferensdeltagarna var inne i restaurangen och dörrarna hade reglats var det dags för lunch, trodde de. Den rutinerade hade dock en annan aktivitet i åtanke. Han röt till med sin rossliga röst och fick allas blickar riktade mot sig. Han uppmanade alla att ställa sig på kö. Hela bunten tycktes lyda ordern i sann nazianda. Sedan uppmanade han Dunkslaven att böja sig framåt vid salladsbordet, med ändan i vädret. Det gjorde hon. Därefter uppmanade han alla deltagare att dunka Dunkslaven, i tur och ordning, börjandes från förste man. Den långa, slemmiga ormen av hungriga konferensdeltagare ringlade sig fram mot dunkslaven, och en efter en, dunkade de Dunkslaven, sakta men säkert, tillbaks till Medeltiden. Den rutinerade ställde sig sist i kön och avslutade hela dunkfesten efter en timme i ett hänsynslöst crescendo. Efter detta öppnades restaurangen för allmänheten igen och allt var åter som vanligt. Konferensbesökarna kände sig mätta och belåtna och Den rutinerade var ännu mättare. Dunkslaven var dock absolut mättast av alla, fast på ett helt annat vis.

Pimp My Underliv

Fredagen till ära lanserar Deathis en sprillans ny tjänst som han kallar för "Pimp My Underliv". Deathis säljer tjänsten till kvinnor och andra med motsvarande kön som vill piffa till sitt underliv. Underliven pimpas av Deathis själv i Piggstians inre. Någon uppiffning är det däremot inte alls tal om. Det enda han gör är att ha ett satans grovt samlag med sina kunder. That's it.

Ring of Fire

Ring of Fire – eldringen – kallas den hästskoformade kedja av vulkaner och förkastningslinjer som omgärdar Stilla havet. 90 procent av världens alla jordbävningar och 81 procent av de största jordbävningarna inträffar i området. Av världens 1500 aktiva vulkaner ligger nästan 90 procent längs eldringen. Vad har detta då att göra med Deathis och Piggstian? Jo, det förhåller sig nämligen på det sättet att denna eldring idag fått en liten men gräslig filial i Finland. Ni vet säkerligen redan vilket ställe jag pratar om, just det, Piggstian. Deathisens horribla bostad är alltså från och med nu en del av eldringen, som varje år skapar obeskrivlig och fasansfull smärta och förödelse på platser inom området.

Kort om Piggstieinfluensan

Dear readers, Deathis har Borrelia. Men det är ingen vanlig Borrelia han har. Nej, det är något som mycket djuriskare än så och därtill rör det sig inte ens om något förknippat med Borrelia över huvud taget. Så vi kanske kan kalla det för Piggstieinfluensan istället. Ja, det gör vi. Denna influensa är väldigt säregen, kan jag meddela. Hör här. Den smittar endast via exceptionellt hårt sexuellt umgänge. Det är bara Deathis som sprider den. Och så vidare. Dessutom har experter som fått upp ögonen för detta virus sagt att Piggstieinfluensan troligtvis kommer att drabba omkring 30 % av världens befolkning. Detta betyder att Deathis i sin tur kommer att smitta 30 % av världens befolkning, det vill säga, ha exceptionellt hårda samlag med 30 % av världens befolkning. Det är ofattbart och lite kittlande på samma gång. Så, med facit på hand kanske man kan konstatera att Piggstieinfluensan inte är någon influensa alls. Det rör sig bara om ren deathicism, helt enkelt. Några symtom får de drabbade inte heller. Det skulle vara skammen, då.

Stridigheter kring en gyllene knullbänk

Deathisen har hamnat i en liten härva. Han har fått många emot sig. Han har anklagats både för det ena och det andra. Granskande medier har nämligen nyligen luskat fram att Deathis inte själv betalt för en knullbänk han införskaffade för några år sedan. Media har klarlagt en bild hur det hela gått till. Man hävdar att ett av Deathisens samlagsoffer hostat upp ett stort belopp euroslantar till förmån för Deathisen innan samlaget hunnit inledas. Pengarna skulle enligt offrets innersta vilja fungera som en muta. Mutans funktion skulle vara att Deathis icke idkade samlag med offret i fråga. Deathis tog emot mutan. Dock idkade han även ett grovt samlag med sitt kap. Därefter gav han en uppmaning till den drabbade som involverade orden far, åt och helvete. Därpå gick den brutale besten Deathis direkt till sin privata knullbänkssmed och sade att han ville ha den finaste knullbänk som tänkas kan. En gyllene knullbänk. Deathisens pengapung innehöll endast offrets muta, men den täckte precis summan som smeden fakturerade för bänken. Fem veckor senare levererades en magnifik skapelse till Piggstian, tre trappor, Deathis. Deathis blev kär i skapelsen, som var en ädel knullbänk i guld.

Nu vill många Deathismotståndare att Edward Deathis skall avgå från sin tron. Det är inte rätt att köpa knullbänkar för mutor, säger en del. Man skall inte få knullbänkar gratis, säger andra. En sak är ändå klar, Deathis har inte hört talas om någon muta. Han har idag bett sina motståndare draga åt helvetet. Det torde innebära att härvan kan anses uppnystad. För Deathis är ingen person man sätter sig emot direkt. Sätter man sig emot Deathisen blir ett ändlöst samlag det enda resultatet. Så är det med den saken.

Stort pressuppbåd då Deathis yttrade sig.

Dethleffs, ånyo

Polisen har i veckan meddelat att stora sädessamlingar har uppenbarat sig på och i periferin av linserna på deras hastighetsövervakningskameror runt om i landet. Således söker de gärningsmän. Jag har ju tidigare berättat om Dethleffs. Är det bara jag som är rationell och drar paralleller här? Det förhåller sig sig givetvis som så, att det är Deathis som åker runt i sin mobila Piggstia och klottar ner. Försök förstå, dessa linser blir, så att säga, deathisianskt besudlade. Polisen har till och med mottagit bilder, som dessa kameror fotograferat, med en fartblind Deathis i stående skjutställning på taket på en förbipasserande husbil, som motiv. Man tycker att det om något borde öppna ögon.

Data som skrämmer mig

WolframAlpha är ett sökmotorliknande internetverktyg som utvecklats av ett team under ledning av den brittiske kärnfysikern Stephen Wolfram. Det är ett fråga-svarprogram, det vill säga det ger svar och information om de saker man frågar. Mycket intelligent och mycket användbart. Mest på skoj testade jag att söka på "Deathis", inte för att jag konkret ville veta saker, utan mest för att jag var nyfiken på teknikens under. Döm om min förvåning då resultatet målades upp framför mina blåa ögon. Låt mig återge det väsentliga.

Enligt WolframAlpha har Deathisen samlag med ofattbara 55 miljoner människor per år, majoriteten förmodligen i Piggstian. Kina är det värst drabbade landet i världen. 104,6 människor faller offer för Deathis varje minut, 150 645 per dag. Det är väldigt intressant kuriosa detta, men samtidigt rysligt skrämmande.

Kartan visar var Deathis varit pilsk.

Dethleffs

Medborgare! Ett otäckt problem har dykt upp på våra vägar. Ni har sett dem och jag har sett dem. Man kommer inte undan. Det är givetvis Dethleffs jag talar om. Låt mig berätta. Under sommaren har jag färdats med bil till och från mina verksamhetsplatser. Nu som då har husbilar av märket Dethleffs utgjort den mötande trafiken. För ett otränat öga är Dethleffs ett företag som grundades 1832 för tillverkning och försäljning av ridpiskor men som sedermera verkar som ett etablerat husvagns- och husbilsföretag. Deras slogan är "En vän av Familjen", och man säger sig ha ett mångfaldigt utbud. Jag säger att allt detta är en täckmantel och en förklädnad.

Putsar man bort maskeringen och låter all kamouflage rinna av framkommer något helt annat än ett familjärt förhållande. Då kommer Deathis upp till ytan och flämtar och fladdrar med sin lem. Och det betyder ju inte bara trubbel, det betyder samlag, bedrövelse och död. Ser du en husbil av märket Dethleffs ser du alltså inte någon vanlig husbil, det du ser är helt enkelt en mobil Piggstia. En rörlig Piggstia kan väl inte vara särskilt dödsbringande, tänker ni. Där har ni fel, säger Chronicles of Deathis. En mobil Piggstia är exakt lika fatal som Piggstian själv.

Den sida som vetter utåt på dessa hjulburna Piggstior är inte särskilt djurisk. Det är interiören som är omänsklig och brutal. Det är knullbänkar, cowboyknulltyg och hela faderullan. Det är fasansfullt, helt enkelt. Det cirkulerar flertalet skräckhistorier om folk som dragits in i husbilar av märket Dethleffs och aldrig kommit ut igen. Man kan bara ana vilka grovheter dessa personer har utsatts för. Och grovheterna i Dethleffs specialfordon är endast ett förspel för Deathisen. Efter att offren, genom en sinnlig samlagsinvit, bordat knullmobilen, bär det iväg till den egentliga Piggstian. Det är Highway to Piggstian, helt enkelt. Och där, där blir det sannerligen mycket livat i holken. Så, kom inte och säg att jag inte varnade er.

Deathis är här igen

Den första september är ingen glädjens dag. Andra världskriget bröt bland annat ut på detta datum. Därtill betyder den första september att hösten är här. Och det att hösten är här betyder i sin tur att agent Deathis numera huserar stadigt i sin helveteshåla – med rätt att pippa, grovt. Han har hållit sig borta hela sommaren medan Piggstian har legat i träda så att bland annat sädesvätska fått koagulera i fred. Men nu då augustis allra sista sol har sänkt sig i väst, är han styv och i topptrim i Piggstian igen.

Det är samma gamla Deathis som har infunnit sig. Han är ett djur som bör hållas i bur men som likväl går fri. Han något av ett orakel inom samlagsinviternas ädla konst. Han är en Deathisian. Ett otyg. Ett vilddjur. Som tur är finns Chronicles of Deathis, som är den enda plattformen som rapporterar kring detta vilddjurs eskapader, så det lönar sig att hålla ögon och öron öppna framöver. Andra kroppsöppningar bör dock hållas så stängda som det bara är möjligt, ty Deathis är ju som sagt lös. Undertecknad kan upplysa om att kyskhetsbältet är ett ändamålsenligt bälte i dessa tider.

Konstaterande

I flera dagar har jag nu irrat omkring och grubblat och funderat över livets stora frågor. Nu är det slut med det. Jag har bland annat kommit fram till att alla som irrar omkring, såsom jag själv då, inte nödvändigtvis behöver vara vilse. Jag har också kommit fram till att det är onödigt att använda både bälte och hängslen samtidigt. Men framför allt har jag konstaterat att det mest osannolika här i världen vore att Deathisen själv skulle ha en så kallad fittstrejk. Detta tror jag att allt från spädbarn till pensionärer kan hålla med om.

Deathisens snabba liv

Deathis lever ett snabbt liv och för honom gäller det att ge järnet, hela tiden. Samlag är aktiviteten som står på schemat. Och samlagen skall verkligen benämnas i pluralis, för Deathis har samlag i ett ursinnigt tempo. Han inbjuder ständigt till dessa samlag, liksom på autopilot. Sällan eller aldrig låter han ett tillfälle gå förbi. Och samlag med mer eller mindre kända kvinnor hör helt enkelt till hans dagsrutiner. Detta stör honom inte alls. Ju mindre du vet om din partner, desto bättre, anser han.

Allt är dock inte vad det synes vara. Det är uppenbart att Deathis har sex på ett väldigt mekaniskt och glädjelöst vis. På samma sätt som en alkoholist tömmer sin bägare i något vidrigt skrymsle, idkar Deathis älskog i Piggstian. Och denna stia är som bekant väldigt brutal och fullkomligt hänsynslös i alla avseenden. Den har bland annat en alldeles egen knullbänk som, föga överraskande, direkt är ämnad för samlagsidkande. Att träda in i stian är som att segla på ett hav av våld och förtvivlan för att sedan kapsejsa i ett brinnande helvete. Och mitt i detta helvete färdas Deathis på en resa som går in och ut, utan slut. Det är ett mycket vrickat och vridet leverne, detta snabba deathisianska liv.

Den vilda Deathisinnan

En dag ringde det på dörren till Piggstian. Deathis gick stadigt och öppnade. Där stod en kvinna, vacker och inbjudande. Hon siktade med sina stora pupiller på honom. Vad vill du, frågade Deathis förväntansfullt. Gissa, sa hon och försvann in i tumultet, som kanske, på sin höjd, kunde kallas lägenhet, i tvärtomlandet. Deathis stängde dörren och föĺjde efter. Det låg erotik i luften.

Du kanske vill dansa först, sade hon och gav honom en tung blick. Ja, naturligtvis, svarade han. Hon fnittrade belåtet. Spjuver, viskade hon. Han slickade sig runt munnen och suckade hastigt samtidigt som han peppade upp sig själv. Kvinnan blundade hårt och lät sig villigt omslutas av hans djuriska armar. Hon kände hans ständigt ökande kön som bestialiskt borrade sig in i hennes navel. Han kysste henne starkt flera gånger. Deathis och kvinnan närmade sig i sakta mak den makalösa knullbänken som stod intill klagomuren. Väl framme klädde de raskt av sig nakna och lade sig på bänkens välpolerade yta. Deathis kippade efter andan och hävdade bestämt att det var han som höll i taktpinnen i den kommande akten. Då röt kvinnan till och rättade honom, för det var hon som var dominatrix, minsann. Kvinnan var nämligen något så märkvärdigt som en feminin Deathis, en Deathisinna, och hennes kropp pulserade ut ett sexuellt eko av brutalitet i Piggstians hetta samtidigt som hon var lika våt som en änkas näsduk.

Sedan blev det åka av, på alla sätt och vis. Deathisinnan körde på som en ångvält och Deathis kände sig överkörd för första gången i sitt liv. Det stod snabbt klart för honom att hans kvinnliga gelike var av exakt samma skrot och korn som han själv. Deathisens ejakulationsskri dränktes slutligen av Deathisinnans obarmhärtiga fontänorgasm, som bäst kunde beskrivas som en deathisiansk syndaflod.

Ständiga upprepningar

Enligt filosofen Nietzsches funderingar är helvetet en enda evighet av ständiga upprepningar. Dessa funderingar har jag nu, så att säga, börjat gräva i. Jag har, så att säga, lagt dem på mitt bord och, så att säga, dragit in Deathis och Piggstian i smeten, som, så att säga, är dessa funderingar, som, så att säga, breder ut sig på mitt bord. Nåväl, min slutsats följer.

Deathisen idkar ju samlag i Piggstian och det handlar ju inte om ett eller två, samlag, det handlar ju om upprepade företeelser, i evighet, ju. Så, Piggstian är ju således sannerligen helvetet. Och ibland, riktigt sent om natten, kan man sätta sig till ro och stilla begrunda om det möjligen kan förhålla sig så att det är Deathis som är Satan själv. Mycket möjligt detta. Tack för er tid.

Den obarmhärtige Deathisen

Det hände sig en gång att en kvinna gick på en ödslig väg i närheten av Piggstian då hon plötsligt råkade ut för rövare. De slet av henne kläderna och misshandlade henne. Sedan försvann de och lämnade henne halvdöd vid vägkanten. En präst kom händelsevis ner samma väg, och när han fick se kvinnan vek han åt sidan och gick förbi. På samma sätt var det med en levit. Han kom till platsen, såg den sargade kvinnan, ingorerade henne fullständigt och gick förbi. En deathisian som färdades samma väg kom också dit. När han såg kvinnan, förbarmade han sig över henne. Han gick fram till henne, hällde olja och vin i hennes sköte och idkade samlag med henne vid sidan av vägen. Sedan lyfte han upp henne på sin åsna och förde henne till sin ädla boning och förslavade henne. Nästa dag tog han fram sin bedrövliga verktygsback – Deathis Tools™ – och hade flera samlag med kvinnan i sin stia, huller om buller, med både hammaren och skiftnyckeln i högsta hugg. Denna lilla historia cementerar onekligen devisen som utropar att det rinner flera liter djuriskt blod i den obarmhärtige Deathisens ådror.

Expedition Piggstian

Som er egna lilla megafon i tystnaden tänkte jag berätta om ett litet besök jag gjorde häromveckan. Jag besökte nämligen den motbjudande Piggstian för första gången sedan jag lämnat den bakom mig. Redan i trapphuset kom de välkända och groteska demonerna över mig och trapporna var många och långa, så långa som bara långa trappor kan vara. Fy fan i helvetet, tänkte jag, om och om igen, utan att egentligen kunna fokusera mig ytterligare på tanken. Jag föreställde mig att Deathis skulle ligga som en spak ko i sängen då jag äntrade stian, redo att mjölkas, eller något i den stilen. Så var emellertid inte fallet. En man stod dock och väntade utanför mitt gamla hem. Han berättade att Deathis hade sjungit för hans fru, och jag blev rädd, kanske var han från Peru. Jag ignorerade honom fullständigt och fann att dörren till knullkammaren stod på glänt. Jag tassade in, rädd att väcka den Deathis som sover. Men ingen Deathis fanns i Piggstian. Han var antagligen ute på ett knullstråk i östanled eller så besökte han banken för att göra ett våldsamt uttag på 1,9 miljoner.

På golvet i stian fann jag mycket bråte och koagulerad säd. Jag bände bort en hundkorg och fann en bok vars titel löd "Tro, snopp och kärlek". Deathis stod givetvis listad som författare och i inledningssidornas marginaler hittade jag, överraskning, överraskning, vulgära könsord. Längre in i eländet påträffade jag otaliga cowboyknulltyg och en lapp som proklamerade att nakenstudier pågår. Lajvmaskinens brutala fläktar roterade frenetiskt i den västra flygeln och genererade en öronbedövande ljudkuliss i den stora oredans epicentrum. Piggstian är verkligen skräckens kammare, allt annat är lögn och skymf. I köket betraktade jag soffan eller ottomanen, den som i folkmun kallas Spaggo, och jag såg soffans gräsliga skreva, som högst antagligen är världens i särklass djupaste och vidrigaste hålighet. De saker man kan finna i den skrevan, är bortom denna värld. Denna gång fann jag exempelvis ett ark läder vars yta präglades av torkad sädesvätska, deathisiansk sådan. Inte ens i skrevan fanns någon Deathis att tillgå, han hade dunstat på alla plan. Ingen obskyr varelse existerade i lägenheten över huvud taget och inga välrakade bohemer heller för den delen. Lika bra det, eftersom Deathisen alltid insisterar att gå runt med djungel-bånge då han är hemma och man själv allt som oftast får sig en pik av den deathisianska snabelns pendlande rörelser om man befinner sig i en alltför snäv radie. Kylskåpet i boningen vittnade om djuriskt förfall och efter ett tag i Piggstians inre fick jag nog, och gick hem.

Piggstian-parken i Kina

Deathis vill ha dig

Syttende mai

Plötsligt denna lugna söndag pep min telefon till. Ett SMS trillade in. Såg att Deathis var avsändaren. Det brukar betyda helvetes alla jävlar, i bästa fall. Han hade något att berätta, och en kort och pubertal fras tonade upp sig på min display. Det stod "Fitta var et villdyr", inget annat. Jaha, jaha, tänkte jag, det är den 17 maj igen och Deathis är i Norge och har sig. För Deathis urholkar verkligen de norska jäntorna till bristningsgränsen varenda nationaldag, dock inte genom sin kraft, utan genom att ständigt doppa. Han borde stoppas, han.

Ejakulationsskriet

Det känns som att Deathisens ejakulationsskri borde få ett helt eget kapitel, och detta kommer nu att ske. Ejakulationsskriet, det ljud som Deathis gastar och vrålar ut i samband med sin djuriska orgasm, är inte vilket kroppsljud som helst, kan jag berätta. Det är djuriskt så IN i helvete. Det är brutalt, högljutt och väldigt kraftigt. Ett yl av bibliska proportioner. Och detta skri förekommer med jämna mellanrum, eftersom Deathis tömmer sin säd på diverse ställen i tid och otid. Det (och Deathis) kan komma i Piggstian, i det fria eller varför inte efter en så kallad avsugning.

Ejakulationsskriet är förstås fruktansvärt bedövande och har framkallat svår tinnitus hos flertalet offer, speciellt kanske hos flickan som fick sädet i sig. Men samtidigt innebär skriket att Deathis är klar och möjligtvis också tillfredsställd för en liten stund, och således kan varje individ fritt röra sig i samhället utan att känna fruktan. Någon sade en gång att det vi gör i livet, ger eko ända in i evigheten. Jag vill våga påstå att det snarare är Deathisens ejakulationsskri som framkallar detta eviga eko. Bedöm själva, Chronicles of Deathis kan nämligen nedan stolt presentera en kort, men koncis, ljudupptagning från djuriskhetens yttersta ögonblick.

Vintern rasat

Våren är ju här, och således tänkte jag skapa en omröstning och säga att "pollen" är tillbaka, och samtidigt skoja till det lite alltså, men jag vet inte jag. På hösten förekom ju en del "pollar" med olika teman. Men nu känns det ondödigt, förlegat och passé. Lika förlegat som det är att mörda barn, exempelvis. Och vad skulle man egentligen rösta om? Piggstieinfluensan? Nej, det vore fullkomligt meningslöst. Istället anser jag att man kunde dra en liten fräckis om Deathis, bara.

Det var så här, förstår ni. En vacker kvinna körde sin bil i Piggstians sälla jaktmarker när motorn plötsligt lade av, det blev tvärstopp. En Deathis med åtsittande cowboyknulltyg kom ridande på sin svarta hingst och erbjöd kvinnan, relativt inbjudande, att sitta upp på hästen bakom honom för en ritt till närmaste servicestation. Det blev en lugn färd bortsett från att Deathisen var femte minut frammanade ett vansinnigt ejakulationsskri, så att det ekade bland bergen. Väl framme vid servicestationen lämnade Deathisen kvinnan med ett sista vrål. Servicemannen undrade vad kvinnan gjort för att få Deathisen så uppspelt. "Ingenting. Jag satt bara bakom honom med armarna runt midjan och höll i sadelhornet för att inte ramla av", berättade kvinnan. Mannen skrockade till och sade:
- Damen lilla, Deathisar använder inte sadel.

Curare & Curaura

Få saker vandrar taktfullt in i både hjärta och hjärna och fyller en med både vällust och avsky på samma gång. Curare och sedermera Curaura är bägge dylika ting. Curare, var det inte det som sydamerikanska indianer använde på pilar och blåsrör som gift, tänker ni kanske. Så tänker många, men i Piggstiekretsar är Curare däremot en egenhändigt framställd rusdryck. Denna rusdryck kan, i vissa fall, framkalla fantastiska rus. Rus som får en att falla ner på knä, tillbe den gode Guden och möjligen vomera kraftigt, så där som Mumin. Curare verkar som bedövningsmedel och är väldigt snabbverkande. En bieffekt är dock att Curare även känns efteråt, vilket gör att man fasar vid blotta tanken på förtäring.

Efter att Curares sista droppar hade äntrat de törstigaste av strupar främställdes Curaura, den andra versionen. Curaura blev till i den ekonomiska krisens andra dimension vilket ledde till att några dussin russin och en gnutta te användes som surrogat för ingenting alls. Detta gjorde icke susen. Curaura är från helvetet, kan jag meddela, men giver likväl liknande euforiska upplevelser som sin föregångare. Detta om detta.

Ädla drycker i dunkelt lyster.

"Gode Gud, låt mig få stanna i detta hörn av världen en stund"
- Besudlad Deathis efter halsning i Piggstian 2008

Det är över nu

Det är över nu. Redaktionen har gett sig av, bort från Piggstians horribla närterräng, bort från mänsklighetens avigsida, till friheten. Det är skönt. Aldrig mer behöver man vara under ständigt bombardemang av ejakulationsskri och samlag från Deathisens håla, aldrig mer behöver man bevittna saker som får en att kaskadvomera i avsky. Denna tickande bakteriebomb, detta klimathot som Deathis befäster är sannerligen helvetet på jorden. För Deathisen själv, är stian snarare navet som hela den djuriska verksamheten kretsar kring och också en förenande länk mellan Deathis, Kingen och alltet. Öga för öga, kön för kön, är den lag som man är van vid och det är den som gäller innanför portarna. Timglasets sand rinner otroligt långsamt i den svettiga lustluften och jag har själv sett otaliga offer gå in, men aldrig någon som kommit ut. I Piggstians hetta skonas, så vitt jag vet, varken stark eller svag, villig eller ovillg. Piggstians furste lajvar, fördärvar och vill smeka och ligga med allt möjligt i någon vrå någonstans där inne. Det får han gärna göra, eftersom Lille Bror Söderlundh nu har lämnat byggnaden. Nu. Är. Det. Över. Nycklarna till knullkammaren, som hänger i helvetet, vill jag aldrig mer se. Hej då Piggstian.

Wikipedia vet

Vem kan det vara?

Ser att Nationalteatern sätter upp en pjäs som heter "Kuka Kukin on", för tillfället. Fritt översatt till svenska blir ju pjäsens namn ungefär "Vem är Kukin". Och likt titeln kan jag inte låta bli att undra vem denne Kukin är. Jag tror nog att alla undrar lite vem det är, för ingen verkar veta. Är det möjligen så att det är Deathis som är Kukin? Det är möjligt. En teateruppsättning om Deathis, det vore ju fantastiskt, för övrigt. Pjäsens beskrivning förtäljer att det är en absurd och rask komedi om avund, narcissism och visdom. Absurd och narcissistisk är ju i alla fall perfekta attribut till Deathis. Så, då torde det hela vara ganska klart. Det är Deathis som är Kukin. Och Kukin är ju förstås en dialektal form av Kuken, ett könsord av rang i bestämd form som i detta sammanhang fungerar som benämning på någon individ, om någon satans mentalt svag person mot förmodan har irrat sig hit och förundrar sig över saken.

Deathis chockerar

Fången i stian

Jag mötte Deathis

Det var en dag och jag var fyra år. Jag trodde mer på det onda än det som var gott. Jag var fyra år och det fanns hemska typer i mitt rum. Svarta tapeter, kalla trumpeter, blodpannkakor och planeter. Och i luften surrade slag. Mörkret var mycket mörkt, och ensam och rädd var jag. Tycker ingen om mig? Ingen tycker om mig. Då kom han som ett ljus ur mörkret. Han slickade min kind och sa "hos mig är du trygg och varm, jag ska värma ditt hjärta, jag tycker om dig". Och i hans ögon tindrade djuriskheten. Jag mötte Deathis, jag mötte Deathis och jag såg att kåthet fanns. Hoppets stjärna lyste klart runt hans ludna knullsvans.

Morgonurin

Deathis har en väldigt gräslig morgonurin, han. Titta bara på bilden nedan. Jag var framme med kameran i urineringsögonblicket och fick, enligt min mening, en relativt god bild av den brutala strålen.


Deathis spolar ju aldrig, så det såg ju rätt gräsligt ut efteråt.


Jag spolade och spolade. Likväl blev njurstenarna kvar och de talar verkligen sitt tydliga språk. Det är icke hälsosamt att leva deathisianskt.

Gästinlägg: På spaning

Jag ligger ihopkrupen och spanar i Piggstians närterräng. Jag skymtar dörren, eller den fjärde porten till helvetet som den också kallas. Jag har legat här länge, det föll på min lott att spionera den här gången. Mina leder börjar bli styva av den obekväma ställningen. Stopp! Vad fan var det där? Jag skymtar en snabb rörelse i ögonvrån. Det där var inte Deathis. Det där var jävlar i min själ inte Deathis. Jag känner mig vilsen och lite osäker. Det var ju Deathis jag skulle spana på, vad skall jag ta mig till nu då? Har jag sett något ännu ohyggligare än Deathis, existerar ens något sådant? Varelsen syns inte mer och jag återgår till mitt egentliga värv. Tre får hade blivit rivna och ett antal jungfrur befruktade. Alla misstänkte Deathis och jag var en spanare, en snokare, vars enda uppgift var att övervaka denna djuriska uppenbarelse för att sedan möjligen ta kräket av daga. Lajv och kopulation, från morgon till kväll. Det kan ju fan inte kallas ett liv. Hur dödar man det som inte har något liv?

Dörren till Piggstian glider plötsligt upp en bit. Jag väntar med andan i halsen, men ingenting händer. Jag börjar misströsta, kommer det här att leda någonstans alls? Och så var det där igen! Samma skuggiga gestalt som gäckade min ögonvrå tidigare. Jag stelnar till av skräck när jag ser vem det är, i hatt och lång och fotsid rock med hög krage. Jag som trodde att det här uppdraget inte kunde bli värre. Bulgaren, en av apokalypsens ryttare. Det onda i världen som inte Deathis kan klandras för faller definitivt på Bulgarens axlar. Kommer jag att bli den som får iakttaga uppgörelsen? Bulgaren sträcker sig in genom den halvöppna dörren och sniffar, drar in essensen av Piggstian. Som en skugga är Bulgaren borta. Deathis skräckvälde är inte över, och inte heller domineras världen av Bulgarens ärkeondska. Tiden var inte kommen. Bulgaren vet det. Deathis vet det. De båda behövs, utan det ena finns inte det andra. Stel av skräck ligger jag där. Den fjärde porten till helvetet glider sakta igen.

//Offer #942

En inblick i Piggstian

Chronicles of Deathis

Deathis Blog blev plötsligt Chronicles of Deathis, märkte någon det? Detta namnbyte skedde på grund av att inläggsflödet har minskat. Ett inlägg om dagen har till och med blivit allt mer sällsynt och en blogg som producerar mindre än två slagkraftiga inlägg om dagen kan i min mening inte kallas för en blogg. Dylika saker borde brinna i helvetet. Så, för att undvika helvetets lågor tonas nu blogg-delen av Deathis Blog ner. Chronicles of Deathis är det nya. Inga krav, inga måsten, bara Deathis. Den enda skriftliga källan rörande deathicismen lever, men har alltså passerat medelåldern. Det har varit en väldigt djurisk resa, med Deathis hit, samlag dit och cowboyknulltyg av. Ingen visste dock varifrån vi kom eller vart vi skulle, men tack för sällskapet.

Hela bloggfenomenet känns för övrigt dödsdömt. Udden har försvunnit. Men, detta betyder icke att vi är färdiga med Deathis, nej, det finns godbitar kvar, skall ni veta. Framtiden är ändå oviss. Kanske kunde dessa skriverier och redogörelser göra sig bättre i tryckt form, utan klatschigt och kortfattat bloggspråk. Kanske kunde man döpa en sådan bok till Ejakulationsskriet från vildmarken eller något annat fyndigt och fylla den med fanskap. Vi får se, men nu följer alltså inga regelrätta blogginlägg längre, nu följer bara små krönikor och skildringar, med större mellanrum.

Treenighetsläran

I det allra första inlägget i denna partikuljära blogg presenterades den deathisianska treenigheten i korthet. Det fanns många väldigt diffusa moment och inget var egentligen särskilt begrundat. Nu, fem månader senare har schablonbilden äntligen fått ordentliga konturer och först nu kan man arbeta med ett gediget ramverk. Detta ramverk ger oss möjligheten att i ett och samma inlägg sätta denna treenighet på den största plattan på spisen, vrida upp värmen maximalt och brännmärka otyget riktigt ordentligt från topp till tå. Treenigheten omspänner som bekant Fadern, Sonen och Anden.

Fadern, eller Herren, är Kingen som är något av en föredetting, en Deathis Emeritus. Deathisar evolverar till Kingar efter att deras samlagskvot är fylld och då deras avkomma är fysiskt och mentalt redo att axla den djuriska manteln. Kingens huvudsyssla är att vägleda och stötta Sonen, men blir ibland även själv lite småpilsk. Han ser ut som någon som gick runt i höga blanka stövlar och vaktade judar och oliktänkande 1944, men fungerar ändå som en välskapt fadersgestalt, synd bara att han slår sin fru.

Sonen är Deathis, Kingens son, och äpplet faller sannerligen inte långt från trädet. Deathis residerar i Piggstian och har tagit över det deathisianska levernet efter Fadern. Han styr och han ställer, suger och spyr, sänder ut samlagsinviter till höger och vänster. Likafullt tar lajvet ofta lätt över handen. Han kallar sig Deathis, och menar det.

Anden är ett arrangemang de luxe. Detta väsen är ett väldigt abstrakt ting och kan aldrig ses, bara kännas. Anden vakar i det tysta och planterar små frön i utvalda människor. Han vattnar dem dagligen och ser till att de mår bra. Mitt i livet kommer han och tar mått på deathicismens offer. Besöket glöms, men kostymen sys i Piggstians vakuum, och en dag gör han dem lättgängade för Deathisar världen över. Man kan säga att Anden underhåller och smörjer de objekt som Deathisar sedan begagnar. Ingen Ande, ingen deathicism.

Trots att denna treenighet består av tre är den en enda. Treenigheten framkommer vid olika tillfällen. Den används till exempel varje gång då Deathisar ämnar idka samlag, då rabblar de upp en märkvärdig ramsa, som går ungefär så här: "Nu skall vi idka ett grovt samlag i Faderns och Sonens och den helige Andens namn".

Deathis i tredje person

Det att Deathis insisterar att prata om sig själv i tredje person får mig att koka över. Låt mig ge några exempel.

"Nu ska Deathis lajva/knulla/fördärva"
"Deathis är pilsk idag"
"Så här pilsk har Deathis inte varit på 30 år"
"Deathis har praktstånd"
"Kom till Deathis"
"Gör som Deathis säger"
"Deathis skall ge dig smisk"
"Deathis säger nej"

Piggstians bokklubb

Piggstians bokklubb rekommenderar nu som då böcker som kretsar kring deathicism. Denna gång placerar vi Illusionisten av John Fowles mitt i manegen. Från baksidan läser jag innantill:

För att fly tristessen och en besvärlig kärleksaffär i England tar den tjugofemårige Nicholas Urfe en lärartjänst i Piggstian. Under en av sina ensamma vandringar i de vidriga förhållandena träffar han den mystiske miljonären Deathis som drar in honom i ett psykologiskt och erotiskt experiment. Nicholas vet snart inte vad som är illusion och verklighet, sanning eller lögn. En spännande historia som diskuterar individens fria vilja, samlag och den svåra konsten att fly från Deathis. Skildringen av den miserabla Piggstian och Deathisens libido gör historien mer exotisk och intressant.