Det är över nu. Redaktionen har gett sig av, bort från Piggstians horribla närterräng, bort från mänsklighetens avigsida, till friheten. Det är skönt. Aldrig mer behöver man vara under ständigt bombardemang av ejakulationsskri och samlag från Deathisens håla, aldrig mer behöver man bevittna saker som får en att kaskadvomera i avsky. Denna tickande bakteriebomb, detta klimathot som Deathis befäster är sannerligen helvetet på jorden. För Deathisen själv, är stian snarare navet som hela den djuriska verksamheten kretsar kring och också en förenande länk mellan Deathis, Kingen och alltet. Öga för öga, kön för kön, är den lag som man är van vid och det är den som gäller innanför portarna. Timglasets sand rinner otroligt långsamt i den svettiga lustluften och jag har själv sett otaliga offer gå in, men aldrig någon som kommit ut. I Piggstians hetta skonas, så vitt jag vet, varken stark eller svag, villig eller ovillg. Piggstians furste lajvar, fördärvar och vill smeka och ligga med allt möjligt i någon vrå någonstans där inne. Det får han gärna göra, eftersom Lille Bror Söderlundh nu har lämnat byggnaden. Nu. Är. Det. Över. Nycklarna till knullkammaren, som hänger i helvetet, vill jag aldrig mer se. Hej då Piggstian.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar