Wikipedia vet

Vem kan det vara?

Ser att Nationalteatern sätter upp en pjäs som heter "Kuka Kukin on", för tillfället. Fritt översatt till svenska blir ju pjäsens namn ungefär "Vem är Kukin". Och likt titeln kan jag inte låta bli att undra vem denne Kukin är. Jag tror nog att alla undrar lite vem det är, för ingen verkar veta. Är det möjligen så att det är Deathis som är Kukin? Det är möjligt. En teateruppsättning om Deathis, det vore ju fantastiskt, för övrigt. Pjäsens beskrivning förtäljer att det är en absurd och rask komedi om avund, narcissism och visdom. Absurd och narcissistisk är ju i alla fall perfekta attribut till Deathis. Så, då torde det hela vara ganska klart. Det är Deathis som är Kukin. Och Kukin är ju förstås en dialektal form av Kuken, ett könsord av rang i bestämd form som i detta sammanhang fungerar som benämning på någon individ, om någon satans mentalt svag person mot förmodan har irrat sig hit och förundrar sig över saken.

Deathis chockerar

Fången i stian

Jag mötte Deathis

Det var en dag och jag var fyra år. Jag trodde mer på det onda än det som var gott. Jag var fyra år och det fanns hemska typer i mitt rum. Svarta tapeter, kalla trumpeter, blodpannkakor och planeter. Och i luften surrade slag. Mörkret var mycket mörkt, och ensam och rädd var jag. Tycker ingen om mig? Ingen tycker om mig. Då kom han som ett ljus ur mörkret. Han slickade min kind och sa "hos mig är du trygg och varm, jag ska värma ditt hjärta, jag tycker om dig". Och i hans ögon tindrade djuriskheten. Jag mötte Deathis, jag mötte Deathis och jag såg att kåthet fanns. Hoppets stjärna lyste klart runt hans ludna knullsvans.

Morgonurin

Deathis har en väldigt gräslig morgonurin, han. Titta bara på bilden nedan. Jag var framme med kameran i urineringsögonblicket och fick, enligt min mening, en relativt god bild av den brutala strålen.


Deathis spolar ju aldrig, så det såg ju rätt gräsligt ut efteråt.


Jag spolade och spolade. Likväl blev njurstenarna kvar och de talar verkligen sitt tydliga språk. Det är icke hälsosamt att leva deathisianskt.

Gästinlägg: På spaning

Jag ligger ihopkrupen och spanar i Piggstians närterräng. Jag skymtar dörren, eller den fjärde porten till helvetet som den också kallas. Jag har legat här länge, det föll på min lott att spionera den här gången. Mina leder börjar bli styva av den obekväma ställningen. Stopp! Vad fan var det där? Jag skymtar en snabb rörelse i ögonvrån. Det där var inte Deathis. Det där var jävlar i min själ inte Deathis. Jag känner mig vilsen och lite osäker. Det var ju Deathis jag skulle spana på, vad skall jag ta mig till nu då? Har jag sett något ännu ohyggligare än Deathis, existerar ens något sådant? Varelsen syns inte mer och jag återgår till mitt egentliga värv. Tre får hade blivit rivna och ett antal jungfrur befruktade. Alla misstänkte Deathis och jag var en spanare, en snokare, vars enda uppgift var att övervaka denna djuriska uppenbarelse för att sedan möjligen ta kräket av daga. Lajv och kopulation, från morgon till kväll. Det kan ju fan inte kallas ett liv. Hur dödar man det som inte har något liv?

Dörren till Piggstian glider plötsligt upp en bit. Jag väntar med andan i halsen, men ingenting händer. Jag börjar misströsta, kommer det här att leda någonstans alls? Och så var det där igen! Samma skuggiga gestalt som gäckade min ögonvrå tidigare. Jag stelnar till av skräck när jag ser vem det är, i hatt och lång och fotsid rock med hög krage. Jag som trodde att det här uppdraget inte kunde bli värre. Bulgaren, en av apokalypsens ryttare. Det onda i världen som inte Deathis kan klandras för faller definitivt på Bulgarens axlar. Kommer jag att bli den som får iakttaga uppgörelsen? Bulgaren sträcker sig in genom den halvöppna dörren och sniffar, drar in essensen av Piggstian. Som en skugga är Bulgaren borta. Deathis skräckvälde är inte över, och inte heller domineras världen av Bulgarens ärkeondska. Tiden var inte kommen. Bulgaren vet det. Deathis vet det. De båda behövs, utan det ena finns inte det andra. Stel av skräck ligger jag där. Den fjärde porten till helvetet glider sakta igen.

//Offer #942

En inblick i Piggstian

Chronicles of Deathis

Deathis Blog blev plötsligt Chronicles of Deathis, märkte någon det? Detta namnbyte skedde på grund av att inläggsflödet har minskat. Ett inlägg om dagen har till och med blivit allt mer sällsynt och en blogg som producerar mindre än två slagkraftiga inlägg om dagen kan i min mening inte kallas för en blogg. Dylika saker borde brinna i helvetet. Så, för att undvika helvetets lågor tonas nu blogg-delen av Deathis Blog ner. Chronicles of Deathis är det nya. Inga krav, inga måsten, bara Deathis. Den enda skriftliga källan rörande deathicismen lever, men har alltså passerat medelåldern. Det har varit en väldigt djurisk resa, med Deathis hit, samlag dit och cowboyknulltyg av. Ingen visste dock varifrån vi kom eller vart vi skulle, men tack för sällskapet.

Hela bloggfenomenet känns för övrigt dödsdömt. Udden har försvunnit. Men, detta betyder icke att vi är färdiga med Deathis, nej, det finns godbitar kvar, skall ni veta. Framtiden är ändå oviss. Kanske kunde dessa skriverier och redogörelser göra sig bättre i tryckt form, utan klatschigt och kortfattat bloggspråk. Kanske kunde man döpa en sådan bok till Ejakulationsskriet från vildmarken eller något annat fyndigt och fylla den med fanskap. Vi får se, men nu följer alltså inga regelrätta blogginlägg längre, nu följer bara små krönikor och skildringar, med större mellanrum.

Treenighetsläran

I det allra första inlägget i denna partikuljära blogg presenterades den deathisianska treenigheten i korthet. Det fanns många väldigt diffusa moment och inget var egentligen särskilt begrundat. Nu, fem månader senare har schablonbilden äntligen fått ordentliga konturer och först nu kan man arbeta med ett gediget ramverk. Detta ramverk ger oss möjligheten att i ett och samma inlägg sätta denna treenighet på den största plattan på spisen, vrida upp värmen maximalt och brännmärka otyget riktigt ordentligt från topp till tå. Treenigheten omspänner som bekant Fadern, Sonen och Anden.

Fadern, eller Herren, är Kingen som är något av en föredetting, en Deathis Emeritus. Deathisar evolverar till Kingar efter att deras samlagskvot är fylld och då deras avkomma är fysiskt och mentalt redo att axla den djuriska manteln. Kingens huvudsyssla är att vägleda och stötta Sonen, men blir ibland även själv lite småpilsk. Han ser ut som någon som gick runt i höga blanka stövlar och vaktade judar och oliktänkande 1944, men fungerar ändå som en välskapt fadersgestalt, synd bara att han slår sin fru.

Sonen är Deathis, Kingens son, och äpplet faller sannerligen inte långt från trädet. Deathis residerar i Piggstian och har tagit över det deathisianska levernet efter Fadern. Han styr och han ställer, suger och spyr, sänder ut samlagsinviter till höger och vänster. Likafullt tar lajvet ofta lätt över handen. Han kallar sig Deathis, och menar det.

Anden är ett arrangemang de luxe. Detta väsen är ett väldigt abstrakt ting och kan aldrig ses, bara kännas. Anden vakar i det tysta och planterar små frön i utvalda människor. Han vattnar dem dagligen och ser till att de mår bra. Mitt i livet kommer han och tar mått på deathicismens offer. Besöket glöms, men kostymen sys i Piggstians vakuum, och en dag gör han dem lättgängade för Deathisar världen över. Man kan säga att Anden underhåller och smörjer de objekt som Deathisar sedan begagnar. Ingen Ande, ingen deathicism.

Trots att denna treenighet består av tre är den en enda. Treenigheten framkommer vid olika tillfällen. Den används till exempel varje gång då Deathisar ämnar idka samlag, då rabblar de upp en märkvärdig ramsa, som går ungefär så här: "Nu skall vi idka ett grovt samlag i Faderns och Sonens och den helige Andens namn".

Deathis i tredje person

Det att Deathis insisterar att prata om sig själv i tredje person får mig att koka över. Låt mig ge några exempel.

"Nu ska Deathis lajva/knulla/fördärva"
"Deathis är pilsk idag"
"Så här pilsk har Deathis inte varit på 30 år"
"Deathis har praktstånd"
"Kom till Deathis"
"Gör som Deathis säger"
"Deathis skall ge dig smisk"
"Deathis säger nej"

Piggstians bokklubb

Piggstians bokklubb rekommenderar nu som då böcker som kretsar kring deathicism. Denna gång placerar vi Illusionisten av John Fowles mitt i manegen. Från baksidan läser jag innantill:

För att fly tristessen och en besvärlig kärleksaffär i England tar den tjugofemårige Nicholas Urfe en lärartjänst i Piggstian. Under en av sina ensamma vandringar i de vidriga förhållandena träffar han den mystiske miljonären Deathis som drar in honom i ett psykologiskt och erotiskt experiment. Nicholas vet snart inte vad som är illusion och verklighet, sanning eller lögn. En spännande historia som diskuterar individens fria vilja, samlag och den svåra konsten att fly från Deathis. Skildringen av den miserabla Piggstian och Deathisens libido gör historien mer exotisk och intressant.

Facebookdeathis

Deathis har nu fått nys om det redan lite ålderdomliga fenomenet Facebook, verkar det som. Han sitter nu där en stor del av dagarna och bara pokar folk slentrianmässigt. Han pokar verkligen allt och alla, som satan, hela tiden. Att poka människor har för Deathis blivit en sport och han bangar inte för något alls. Detta tycker ingen om. Sluta poka, Deathis. Håll upp med det där dumma pokandet nu. Du får sluta upp med att poka på det där viset. Sluta poka, Deathis.


Deathisen uppdaterar också sin status med jämna intervall. Så här kan exempelvis en samlagsinvit se ut.

Skon

Såg en ensam sko vid sidan av vägen idag. Deathis kom direkt i tankarna. Har han möjligen varit ute och varit lite djurisk nu igen? Det är förmodligen så det är ställt. Vidare kom jag att tänka på den där skomakaren som satt i vrån. Ni vet han som bankade kuken sin gul och blå, med hammaren. Han skulle lära sin kuk att bli lång, han, först med hammare och sen med tång. Ganska djuriskt det. Sedan kom jag att tänka på skomakaryrket som sådant, se bilden nedan för närmare information.

En sjöman

En sjöman for till Piggstian
för att lära sig om Piggstian
och när han kom till Piggstian
fick han lära sig om Piggstian.

Halkvarning i PS

Piggstians port är igenbommad idag. Man kan bara ana vad som sker därinne. Lyckta dörrar brukar oftast innebära att lajvmaskinen begagnas till bristningsgränsen eller att ett samlag når sitt absoluta klimax. Mer än spekulationer blir det emellertid aldrig då dörren är låst. Nycklarna till boningen hänger nämligen i helvetet, och ingen törs hämta dem. Jag vill inte ens hämta dem för övrigt. Jag vill inte vara i Piggstian. Den är så genomsyrad av blodiga slag och våldsamma händelser att den skulle kunna få Satan att känna sig obekväm. Om Satan vore gäst i Piggstian tror jag dock att det skulle ske ett missöde redan under den första minuten av vistelsen. Direkt då man äntrar Piggstian, det första steget man tar in i knullkammaren, ger nämligen en inblick i Deathisens leverne. Det är nämligen så att hela golvytan runt dörren är täckt av säd. Säd i farstun alltså. Jag repeterar, en dörrmatta av säd finns i farstun i Piggstian. Halkvarning. Mycket oangenämt, så sant som jag heter Lille Bror Söderlundh. Sanna mina ord för satan. Hör ni det?

Sagan om Deathis och draken

Deathis vaknade, lite dumdristigt som han brukade, öppnade ögonen och möttes av Kingen.

Deathis: Åh, Kingen, är du här? Jag har ju inte klätt på mig fint.

Deathis tog på sig sin lajvarkåpa med huvan på och ett par cowboyknulltyg och närmade sig Kingen igen som såg förskräckt ut.

Kingen: Jag kommer med ett önskemål som gäller Piggstians säkerhet. Den onda draken Draken med skön hållning-draken hotar din stia.

Detta sade Kingen medan han vilt gestikulerade och pekade på Deathisens ständigt ökande kön.

Deathis: Ursäkta mitt morgonstånd, vördade King, jag skall genast ta mig an saken.

Deathis tog sitt stånd och lämnade Kingen språklös. Han kom till drakens favoritbar. Draken skrek till, då han såg Deathis.

Deathis: Onda drake, dig skall jag dräpa innan solen gått ner.

Deathis bröstade sig fram mot den gormande draken.

Deathis: Jag hugger dig med mitt kön, du har ingen chans.

Deathis högg draken med sitt kön, som gick av på mitten, draken då alltså, inte könet. Deathis vann och säkrade stian. Draken med skön hållning-draken borde ha gått draka vägen hem.

Pedalhelvetet

Deathis har varit djurisk nu igen. En cykel är inblandad. Närmare bestämt pedaldelen av den. Deathis trampade frenetiskt och hade ballar av stål då det skedde. Han fördärvade hela pedalhelvetet. Ta mig satan vad djuriskt!

Deathisens morgonritual

Varje morgon, samma ritual. Deathis vaknar i Piggstian, skrapar sig i huvudet och allting är nollställt. Han kan inte berätta vad han har gjort, vad han skall göra eller vad han gör just nu. Totalt nollställd. Sen skriker han: "Ro hit bläckfisken". Och man ser illa kvickt till att han får sin dagliga bläckfisk. Han lägger den på huvudet och andas och det känns som att han har lite ångest. Men det har han absolut inte. Bläckfisken ger honom kraft. Djurisk kraft från havets kletiga herre. Han drar nämligen in det så kallade bläcket, en mörk vätska, ur dessa djur, genom näsan. Detta bläck ger honom en oslagbar djurisk kraft. Kalla det doping om ni vill. Deathis kallar det frukost.

Slagskämpen Deathis

Natten är snart här. Deathis tar på sig en lång svart rock och ämnar gå ut i mörkret. Jag undrar varför. Deathis säger att det blir gängslagsmål vid torget. Jag undrar hur det skall gå, han är ju faktiskt nyss hemkommen från VM i fingerpulling och har bandage och är allmänt omtumlad i skallen. Deathis säger att han använder organet som slagträ och att han förlitar sig fullständigt på den ådrige. Jag ljuger och säger att jag förstår och släpper iväg honom, vind för våg. Hoppas att han inte gör någon alltför illa.

Skadad guldmedaljör efter en stark insats i slidorna.

Deathis berättar om dagen

Cyklade hemåt i det ljumma vårvädret. Fick syn på en kråka som satt på toppen av en lyktstolpe. Lyfte mina armar uppåt från styrstången och lade dem i samma ställning som man har då man skjuter med ett gevär. Sedan började jag smattra med munnen härmandes en automatkarbin som slaktar fiendens ovetande marktrupper. Upprepade salvor flög mot den ynkliga kråkan. Den brydde sig dock inte ett skvatt om min hatiska drive-by per velociped och flög sin kos. Jag såg mig besegrad och tänkte att det nog måste vara åratal sen jag sist smattrade på det där viset, som ett litet barn. Sedan såg jag mig över axeln och fick till min förskräckelse syn på en väldigt vacker ung mö. Hon hade uppmärksammat min handling och log åt min lek. Jag sköt lite på henne också, fast med ett annat syfte och sedan bar det iväg hem till Piggstian. Vi idkade tre stycken långa och väldigt grova samlag innan jag var mättad. Varje orgasm varvade jag sedan med en präktig oral maskingevärssalva och samtidigt tänkte jag att just det skall bli mitt nya varumärke. Ratata, du är död!

Deathis lanserar dragé

Deathis fyller idag alla godishyllor i hela landet med sina speciella dragéer. Han bygger vidare på ett vinnande koncept och har skyhöga förväntningar. Det speciella med pastillerna är att han har adderat en extra ingrediens som gör människor vansinnigt älskogskranka. Den delen gynnar givetvis också Deathisen själv, och han räknar med att pastillerna kommer att alstra två miljarder samlag per år, enbart i Piggstian. Då designen på förpackningen skulle fastställas hade han två alternativ. Han grubblade länge men kom slutligen fram till att alternativ två ändå var det bästa, se nedan. Själv tycker jag ändå att hans val var lite väl deathisianskt. Men är man en Deathis, så är man.

Alternativ ett.

Alternativ två.

Deathisars märkvärdiga sömn

Hos väldigt primitiva Deathisar är det väldigt svårt att definiera vad sömn är, eftersom de kanske inte ens under vaket tillstånd uppvisar beteenden som vi normalt förknippar med vakenhet. På dagarna händer det ofta att man får syn på en vandrande vålnad, då är det med största sannolikhet en Deathis. Är man uppe om nätterna ser man ofta någon som famlar i mörkret, då är det också definitivt en Deathis man ser. Anledningen till att man inte vet om Deathisar sover eller är vakna är att de saknar ögonlock och således inte kan blunda, det är lite som med de flesta fiskar och kräftor i havet. Det enda man kan vara säker på då det gäller denna märkvärdiga människoart är att de i alla möjliga tillstånd kan giva dig en samlagsinvit.