Expedition Piggstian

Som er egna lilla megafon i tystnaden tänkte jag berätta om ett litet besök jag gjorde häromveckan. Jag besökte nämligen den motbjudande Piggstian för första gången sedan jag lämnat den bakom mig. Redan i trapphuset kom de välkända och groteska demonerna över mig och trapporna var många och långa, så långa som bara långa trappor kan vara. Fy fan i helvetet, tänkte jag, om och om igen, utan att egentligen kunna fokusera mig ytterligare på tanken. Jag föreställde mig att Deathis skulle ligga som en spak ko i sängen då jag äntrade stian, redo att mjölkas, eller något i den stilen. Så var emellertid inte fallet. En man stod dock och väntade utanför mitt gamla hem. Han berättade att Deathis hade sjungit för hans fru, och jag blev rädd, kanske var han från Peru. Jag ignorerade honom fullständigt och fann att dörren till knullkammaren stod på glänt. Jag tassade in, rädd att väcka den Deathis som sover. Men ingen Deathis fanns i Piggstian. Han var antagligen ute på ett knullstråk i östanled eller så besökte han banken för att göra ett våldsamt uttag på 1,9 miljoner.

På golvet i stian fann jag mycket bråte och koagulerad säd. Jag bände bort en hundkorg och fann en bok vars titel löd "Tro, snopp och kärlek". Deathis stod givetvis listad som författare och i inledningssidornas marginaler hittade jag, överraskning, överraskning, vulgära könsord. Längre in i eländet påträffade jag otaliga cowboyknulltyg och en lapp som proklamerade att nakenstudier pågår. Lajvmaskinens brutala fläktar roterade frenetiskt i den västra flygeln och genererade en öronbedövande ljudkuliss i den stora oredans epicentrum. Piggstian är verkligen skräckens kammare, allt annat är lögn och skymf. I köket betraktade jag soffan eller ottomanen, den som i folkmun kallas Spaggo, och jag såg soffans gräsliga skreva, som högst antagligen är världens i särklass djupaste och vidrigaste hålighet. De saker man kan finna i den skrevan, är bortom denna värld. Denna gång fann jag exempelvis ett ark läder vars yta präglades av torkad sädesvätska, deathisiansk sådan. Inte ens i skrevan fanns någon Deathis att tillgå, han hade dunstat på alla plan. Ingen obskyr varelse existerade i lägenheten över huvud taget och inga välrakade bohemer heller för den delen. Lika bra det, eftersom Deathisen alltid insisterar att gå runt med djungel-bånge då han är hemma och man själv allt som oftast får sig en pik av den deathisianska snabelns pendlande rörelser om man befinner sig i en alltför snäv radie. Kylskåpet i boningen vittnade om djuriskt förfall och efter ett tag i Piggstians inre fick jag nog, och gick hem.

Piggstian-parken i Kina

Deathis vill ha dig

Syttende mai

Plötsligt denna lugna söndag pep min telefon till. Ett SMS trillade in. Såg att Deathis var avsändaren. Det brukar betyda helvetes alla jävlar, i bästa fall. Han hade något att berätta, och en kort och pubertal fras tonade upp sig på min display. Det stod "Fitta var et villdyr", inget annat. Jaha, jaha, tänkte jag, det är den 17 maj igen och Deathis är i Norge och har sig. För Deathis urholkar verkligen de norska jäntorna till bristningsgränsen varenda nationaldag, dock inte genom sin kraft, utan genom att ständigt doppa. Han borde stoppas, han.

Ejakulationsskriet

Det känns som att Deathisens ejakulationsskri borde få ett helt eget kapitel, och detta kommer nu att ske. Ejakulationsskriet, det ljud som Deathis gastar och vrålar ut i samband med sin djuriska orgasm, är inte vilket kroppsljud som helst, kan jag berätta. Det är djuriskt så IN i helvete. Det är brutalt, högljutt och väldigt kraftigt. Ett yl av bibliska proportioner. Och detta skri förekommer med jämna mellanrum, eftersom Deathis tömmer sin säd på diverse ställen i tid och otid. Det (och Deathis) kan komma i Piggstian, i det fria eller varför inte efter en så kallad avsugning.

Ejakulationsskriet är förstås fruktansvärt bedövande och har framkallat svår tinnitus hos flertalet offer, speciellt kanske hos flickan som fick sädet i sig. Men samtidigt innebär skriket att Deathis är klar och möjligtvis också tillfredsställd för en liten stund, och således kan varje individ fritt röra sig i samhället utan att känna fruktan. Någon sade en gång att det vi gör i livet, ger eko ända in i evigheten. Jag vill våga påstå att det snarare är Deathisens ejakulationsskri som framkallar detta eviga eko. Bedöm själva, Chronicles of Deathis kan nämligen nedan stolt presentera en kort, men koncis, ljudupptagning från djuriskhetens yttersta ögonblick.

Vintern rasat

Våren är ju här, och således tänkte jag skapa en omröstning och säga att "pollen" är tillbaka, och samtidigt skoja till det lite alltså, men jag vet inte jag. På hösten förekom ju en del "pollar" med olika teman. Men nu känns det ondödigt, förlegat och passé. Lika förlegat som det är att mörda barn, exempelvis. Och vad skulle man egentligen rösta om? Piggstieinfluensan? Nej, det vore fullkomligt meningslöst. Istället anser jag att man kunde dra en liten fräckis om Deathis, bara.

Det var så här, förstår ni. En vacker kvinna körde sin bil i Piggstians sälla jaktmarker när motorn plötsligt lade av, det blev tvärstopp. En Deathis med åtsittande cowboyknulltyg kom ridande på sin svarta hingst och erbjöd kvinnan, relativt inbjudande, att sitta upp på hästen bakom honom för en ritt till närmaste servicestation. Det blev en lugn färd bortsett från att Deathisen var femte minut frammanade ett vansinnigt ejakulationsskri, så att det ekade bland bergen. Väl framme vid servicestationen lämnade Deathisen kvinnan med ett sista vrål. Servicemannen undrade vad kvinnan gjort för att få Deathisen så uppspelt. "Ingenting. Jag satt bara bakom honom med armarna runt midjan och höll i sadelhornet för att inte ramla av", berättade kvinnan. Mannen skrockade till och sade:
- Damen lilla, Deathisar använder inte sadel.

Curare & Curaura

Få saker vandrar taktfullt in i både hjärta och hjärna och fyller en med både vällust och avsky på samma gång. Curare och sedermera Curaura är bägge dylika ting. Curare, var det inte det som sydamerikanska indianer använde på pilar och blåsrör som gift, tänker ni kanske. Så tänker många, men i Piggstiekretsar är Curare däremot en egenhändigt framställd rusdryck. Denna rusdryck kan, i vissa fall, framkalla fantastiska rus. Rus som får en att falla ner på knä, tillbe den gode Guden och möjligen vomera kraftigt, så där som Mumin. Curare verkar som bedövningsmedel och är väldigt snabbverkande. En bieffekt är dock att Curare även känns efteråt, vilket gör att man fasar vid blotta tanken på förtäring.

Efter att Curares sista droppar hade äntrat de törstigaste av strupar främställdes Curaura, den andra versionen. Curaura blev till i den ekonomiska krisens andra dimension vilket ledde till att några dussin russin och en gnutta te användes som surrogat för ingenting alls. Detta gjorde icke susen. Curaura är från helvetet, kan jag meddela, men giver likväl liknande euforiska upplevelser som sin föregångare. Detta om detta.

Ädla drycker i dunkelt lyster.

"Gode Gud, låt mig få stanna i detta hörn av världen en stund"
- Besudlad Deathis efter halsning i Piggstian 2008

Det är över nu

Det är över nu. Redaktionen har gett sig av, bort från Piggstians horribla närterräng, bort från mänsklighetens avigsida, till friheten. Det är skönt. Aldrig mer behöver man vara under ständigt bombardemang av ejakulationsskri och samlag från Deathisens håla, aldrig mer behöver man bevittna saker som får en att kaskadvomera i avsky. Denna tickande bakteriebomb, detta klimathot som Deathis befäster är sannerligen helvetet på jorden. För Deathisen själv, är stian snarare navet som hela den djuriska verksamheten kretsar kring och också en förenande länk mellan Deathis, Kingen och alltet. Öga för öga, kön för kön, är den lag som man är van vid och det är den som gäller innanför portarna. Timglasets sand rinner otroligt långsamt i den svettiga lustluften och jag har själv sett otaliga offer gå in, men aldrig någon som kommit ut. I Piggstians hetta skonas, så vitt jag vet, varken stark eller svag, villig eller ovillg. Piggstians furste lajvar, fördärvar och vill smeka och ligga med allt möjligt i någon vrå någonstans där inne. Det får han gärna göra, eftersom Lille Bror Söderlundh nu har lämnat byggnaden. Nu. Är. Det. Över. Nycklarna till knullkammaren, som hänger i helvetet, vill jag aldrig mer se. Hej då Piggstian.