I det allra första inlägget i denna partikuljära blogg presenterades den deathisianska treenigheten i korthet. Det fanns många väldigt diffusa moment och inget var egentligen särskilt begrundat. Nu, fem månader senare har schablonbilden äntligen fått ordentliga konturer och först nu kan man arbeta med ett gediget ramverk. Detta ramverk ger oss möjligheten att i ett och samma inlägg sätta denna treenighet på den största plattan på spisen, vrida upp värmen maximalt och brännmärka otyget riktigt ordentligt från topp till tå. Treenigheten omspänner som bekant Fadern, Sonen och Anden.
Fadern, eller Herren, är Kingen som är något av en föredetting, en Deathis Emeritus. Deathisar evolverar till Kingar efter att deras samlagskvot är fylld och då deras avkomma är fysiskt och mentalt redo att axla den djuriska manteln. Kingens huvudsyssla är att vägleda och stötta Sonen, men blir ibland även själv lite småpilsk. Han ser ut som någon som gick runt i höga blanka stövlar och vaktade judar och oliktänkande 1944, men fungerar ändå som en välskapt fadersgestalt, synd bara att han slår sin fru.
Sonen är Deathis, Kingens son, och äpplet faller sannerligen inte långt från trädet. Deathis residerar i Piggstian och har tagit över det deathisianska levernet efter Fadern. Han styr och han ställer, suger och spyr, sänder ut samlagsinviter till höger och vänster. Likafullt tar lajvet ofta lätt över handen. Han kallar sig Deathis, och menar det.
Anden är ett arrangemang de luxe. Detta väsen är ett väldigt abstrakt ting och kan aldrig ses, bara kännas. Anden vakar i det tysta och planterar små frön i utvalda människor. Han vattnar dem dagligen och ser till att de mår bra. Mitt i livet kommer han och tar mått på deathicismens offer. Besöket glöms, men kostymen sys i Piggstians vakuum, och en dag gör han dem lättgängade för Deathisar världen över. Man kan säga att Anden underhåller och smörjer de objekt som Deathisar sedan begagnar. Ingen Ande, ingen deathicism.
Trots att denna treenighet består av tre är den en enda. Treenigheten framkommer vid olika tillfällen. Den används till exempel varje gång då Deathisar ämnar idka samlag, då rabblar de upp en märkvärdig ramsa, som går ungefär så här: "Nu skall vi idka ett grovt samlag i Faderns och Sonens och den helige Andens namn".
Fadern, eller Herren, är Kingen som är något av en föredetting, en Deathis Emeritus. Deathisar evolverar till Kingar efter att deras samlagskvot är fylld och då deras avkomma är fysiskt och mentalt redo att axla den djuriska manteln. Kingens huvudsyssla är att vägleda och stötta Sonen, men blir ibland även själv lite småpilsk. Han ser ut som någon som gick runt i höga blanka stövlar och vaktade judar och oliktänkande 1944, men fungerar ändå som en välskapt fadersgestalt, synd bara att han slår sin fru.
Sonen är Deathis, Kingens son, och äpplet faller sannerligen inte långt från trädet. Deathis residerar i Piggstian och har tagit över det deathisianska levernet efter Fadern. Han styr och han ställer, suger och spyr, sänder ut samlagsinviter till höger och vänster. Likafullt tar lajvet ofta lätt över handen. Han kallar sig Deathis, och menar det.
Anden är ett arrangemang de luxe. Detta väsen är ett väldigt abstrakt ting och kan aldrig ses, bara kännas. Anden vakar i det tysta och planterar små frön i utvalda människor. Han vattnar dem dagligen och ser till att de mår bra. Mitt i livet kommer han och tar mått på deathicismens offer. Besöket glöms, men kostymen sys i Piggstians vakuum, och en dag gör han dem lättgängade för Deathisar världen över. Man kan säga att Anden underhåller och smörjer de objekt som Deathisar sedan begagnar. Ingen Ande, ingen deathicism.
Trots att denna treenighet består av tre är den en enda. Treenigheten framkommer vid olika tillfällen. Den används till exempel varje gång då Deathisar ämnar idka samlag, då rabblar de upp en märkvärdig ramsa, som går ungefär så här: "Nu skall vi idka ett grovt samlag i Faderns och Sonens och den helige Andens namn".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar