Lärlingen, Deathisen och Kingen

Om Deathis sträcker på sig riktigt ordentligt når han sin pappa till knäskålarna. Så stor är Kingen, Deathis allsmäktige och biologiske fader. Det är inte Herren Deathis jag talar om nu, nej, det är Kingen. Kingen med stort K. En man som fortfarande är omåttligt djurisk men som bara kan konstatera att hans djuriska glansdagar är över. Han är lite dammig. Hans förflutna är ändock det väsentliga i sammanhanget. Det djuriska rodret har ju ändå hans son tagit över. För det är ju så inom Deathicismen, de förstfödda sönerna ärver titeln Deathis av sin far vid 20-års ålder. Fadern kan efter detta dra sig tillbaka och titulera sig som King, och i bestämd form Kingen. Den Deathis vi brukar behandla i den här bloggen upplever just nu en högkonjunktur som Deathis. Tidigare var han blott en lärling.

Redan då lärlingen var fem år förstod han hur hans far stod fjättrad med en fotboja vid allt som kan kallas djuriskhet och Deathicism. Han var en Deathis. Dömd att vara en Deathis. En rövare som alltid måste sova med ett öga öppet. I barndomen avgörs det mesta i en människas liv. Lärlingen tog tidigt efter sin far både i tal och handlingssätt. Han fick en bestialisk livsåskådning, en tatuerad torso. Han blev överlägsen råttan som skadedjur. Ett vilddjur gjorde entré. Lärlingspojkar blir alltså Deathisar genom livets heliga formel som förkortas med tre bokstäver, nämligen DNA. Deathisar blir sedan Kingar efter att de har fröjdat sig mer än tillräckligt i ungdomens vår. Det är livets gång.

Det finns många historier och skrönor om mannen som för närvarande kallar sig Kingen. En gång våldförde han sig på ett cykellås med en vinkelkap. En gång hade han en tamburmajor med sig hem från krogen. En gång gned han in ormserum i sitt tandkött och började svamla något om P.L.Ä.P. Listan kan göras lång. Han är också en mångfaldig vinnare av det populära tv-programmet Könslaget. Ni fattar galoppen.