Det var en gång en söt och näpen ung flicka vid namn Maria. Flickan hade inte fått det kristna dopet och eftersom hon hade hört hur förträfflig den kristna religionen var och hur underbart det var att tjäna Gud, frågade hon första bästa kristen hur man på ett enkelt sätt kunde tjäna den kristna Guden. Mannen svarade att det bästa vore att fly bort från denna hektiska värld och uppsöka ensamheten, så som eremiterna gjort i alla tider.
Flickan, som inte var mer än 14 år och dessutom lite enfaldig, greps av ett plötsligt infall att gå ut och söka upp ensamheten. Redan följande morgon lämnade hon sitt hem och begav sig iväg. Flickan vandrade och vandrade. Hon kom slutligen till en ung eremits enkla boning. Eremiten, som hette Deathis, hade ett gott hjärta och var mycket from samt väl insatt i de heliga tingen. Till Deathisen ställde Maria frågan, hur hon skulle göra för att tjäna den store Guden. Deathis bestämde sig för att sätta sin egen andliga styrka på prov och lät flickan stanna kvar.
Natten kom, och han gjorde i ordning en bädd av cowboyknulltyg, som han placerade i ett hörn i den enkla boningen. Där kunde hon sova. Men så fort han själv lagt sig, kom köttets frestelser över honom som vilda vargar och började sin kamp med de goda föresatserna. Och det dröjde inte länge innan han insåg att frestelserna var hopplöst starka. Efter ytterligare några häftiga angrepp hade alla fromma föresatser skingrats. Till slut kände han sig fullständigt besegrad, och därmed sopade han undan alla heliga tankar och all sin självdisciplin. Han började intensivt tänka på flickan och då särskilt på hennes unga, välformade kropp. Men han började också fundera hur han skulle agera för att hon inte genast förstod att hon hade kommit till en otuktig man som bara ville göra en sak med henne.
Först frågade han försiktigt ut henne, om än den ena, än den andra saken. Av hennes svar förstod han inte bara att hon ännu aldrig hade legat med en man, utan även att hon verkligen var så naiv som hon föreföll vara. Detta var något han kunde utnyttja, tänkte han. Så han bestämde sig för att försöka förmå henne att ge honom tillträde till sin kropp, under sken att det var ett sätt att tjäna Gud. Först ordade han vitt och brett om vilken stor och farlig fiende Gud hade i den onde djävulen. Därefter berättade han att den bästa tjänsten man någonsin kunde göra till Guds behag var att driva ner djävulen i helvetet, där han enligt Guds ursprungliga vilja egentligen hörde hemma, fördömd som han var. Maria frågade då enfaldigt hur det skulle gå till. Deathis svarade, det skall du strax få se, titta bara på mig och gör som jag gör. Och så började han ta av sig de få klädesplagg han hade på sig. När han var spritt naken tog även flickan av sig, och så var också hon naken. Sedan ställde sig Deathis på knä, i samma ställning som då han brukade be till Gud. Hon gjorde likadant.
Och när de nu stod på knä mittemot varandra, båda helt nakna, och Deathis tittade på henne, blev han naturligtvis ännu mer het i kroppen och köttets uppståndelse inträdde. Maria såg det nya som hände med den helige Deathisens kropp och beundrat frågade hon, den där saken som skjuter fram på dig där, och som inte jag har, vad är det? Kära Maria, det är djävulen som jag har pratat så mycket om, och du skall veta att han ger mig besvärliga besvär, sa Deathis. Vad tur att jag inte har något sådant, sa flickan, full av glad tacksamhet. Deathis sa, Maria du har en annan sak, som jag inte har. Vad kan det vara, undrade flickan. Deathis svarade, du har helvetet.
Deathis förklarade att Gud hade sänt Maria till honom bara för att bereda honom möjligheten att rädda hans själ, som annars hotas av djävulen. Om flickan hade medkänsla med den onda plågan skulle hon låta Deathis köra ner djävulen i helvetet igen, och det skulle sannerligen vara Deathis till outsäglig lättnad, och Gud till största behag. Om flickan hjälpte till att driva ner djävulen igen, skulle hon göra en oändlig stor tjänst för vår underbare Gud. Och flickan tänkte och sa, eftersom hon hade helvetet, vill hon mer än gärna vara med om att sätta djävulen på plats. Deathis började genast ordna så att de skulle få ner honom i helvetet igen.
Efter detta händelseförlopp visade Deathis vilken ställning flickan skulle ha för att han ordentligt skulle kunna köra ner den onde djävulen i helvetet. Maria, som aldrig släppt in någon djävul i sin port, kände först en viss smärta, varför hon sa till Deathis, fader, den här djävulen var verkligen en elak sak, och han måste sannerligen vara Guds värsta fiende, för även i helvetet gör det ont när han kommer in. Deathis försäkrade flickan att så är det inte alltid och körde ner djävulen i sin håla kanske sex gånger till. Och innan de steg upp från bädden igen hade den lede fått så mycket straff att den inte vågade visa sitt högmod längre, utan villigt drog sig tillbaka och höll sig lugn.
Under de följande dagarna kom dock djävulens högmod ständigt tillbaka och den unga flickan var hela tiden villig att få honom spak igen. Efter en stund började hon till och med finna ett visst behag i denna rytmiska handling. Hon började förstå hur ljuvt det var att tjäna Gud. Deathis blev gång efter annan ombedd av den unga flickan att verkställa sin del av tjänandet av Gud. Men till slut började äggen förlora sin skärpa. Deathis sa därför att djävulen kunde man låta vara ifred så länge som han inte lyfte upp sitt högmodiga huvud. Med dessa ord hoppades han att flickan skulle vara lugn ett tag.
Det gick flera dagar utan att Deathis bad flickan att vara med och tjäna Gud igen på det där speciella sättet. Till slut sa flickan klagande, Deathis, även om din djävul har fått sitt onda straff och inte längre besvärar dig, är det faktiskt så att nu är det mitt helvete som plågar mig, och därför vore du väldigt snäll om du hjälpte mig att dämpa raseriet som finns här inne i helvetet, precis som jag hjälpte dig med din djävul. Deathis, som bara levde på Deathisiansk junkfood och öl och därför inte hade outsinliga krafter, visste inte vad han skulle svara på hennes böner. Han sa i alla fall att det säkert skulle behövas en hel rad djävlar för att riktigt kunna dämpa raseriet hon kände i sitt helvete. Men han skulle se vad han kunde göra, och så fick hon sitt helvetes raseri dämpat.
Men hädanefter kom djävulen att stilla helvetets begär så sällan att det var som att kasta en böna i lejonets gap. Medan denna kamp pågick i Piggstian, mellan djävulens försvagade styrka och helvetets ständiga begär, hände det sig att en stor eldsvåda bröt ut i boningen och spred sig till flickans hemtrakter. I denna brand omkom hela flickans familj och andra som var bundna därtill. Genom denna olycka, blev Maria arvinge till alla de rikedomar hennes far hade ägt. Detta hade en yngling vid namn Jean-Michaél fått reda på. Och eftersom han själv hade slösat bort sin egendom genom utsvävande leverne samt hört att flickan levde i någon konstig stia, bestämde han sig för att leta reda på henne innan stadens myndigheter hann konfiskera den dödes förmögenhet i brist på legitima arvingar. Den unge mannen fann till slut Maria hos Deathis, och Jean-Michaél tog med Maria till sin hemtrakt och blev samtidigt medarvinge till den stora förmögenheten. Den utmattade Deathisen var nöjd och Maria var nöjd med att bli kvitt mannen som inte kunde driva ner djävulen i helvetet.
Någon dag innan Maria hade legat med sin nya make blev hon tillfrågad av några kvinnor hur det hade varit att vistas i Piggstian och tjäna den allsmäktige Guden. Flickan svarade att hon hade tjänat sin Gud genom att driva ner djävulen i helvetet. Kvinnorna undrade hur det hade gått till. Maria visade precis vad Deathis hade lärt henne. Detta fick kvinnorna att bryta ut i ett sådant klingande skratt att de säkert fortfarande skrattar. Sedan gick denna historia runt i staden. Från den enes mun till den andres öra, till slut hade det blivit ett talesätt, att den bästa tjänst man kunde göra Gud, var att driva ner djävulen i helvetet.
Därför vill Deathis säga till er, unga damer, om ni vill göra er förtjänta av Guds nåd, skall ni lära er hur man driver ner djävulen i helvetet. Ty att tjäna Gud på detta sätt är honom till oändligt stort behag. Det glädjer dem som tjänar och av detta tjänande kan sedermera andra goda ting följa.
Flickan, som inte var mer än 14 år och dessutom lite enfaldig, greps av ett plötsligt infall att gå ut och söka upp ensamheten. Redan följande morgon lämnade hon sitt hem och begav sig iväg. Flickan vandrade och vandrade. Hon kom slutligen till en ung eremits enkla boning. Eremiten, som hette Deathis, hade ett gott hjärta och var mycket from samt väl insatt i de heliga tingen. Till Deathisen ställde Maria frågan, hur hon skulle göra för att tjäna den store Guden. Deathis bestämde sig för att sätta sin egen andliga styrka på prov och lät flickan stanna kvar.
Natten kom, och han gjorde i ordning en bädd av cowboyknulltyg, som han placerade i ett hörn i den enkla boningen. Där kunde hon sova. Men så fort han själv lagt sig, kom köttets frestelser över honom som vilda vargar och började sin kamp med de goda föresatserna. Och det dröjde inte länge innan han insåg att frestelserna var hopplöst starka. Efter ytterligare några häftiga angrepp hade alla fromma föresatser skingrats. Till slut kände han sig fullständigt besegrad, och därmed sopade han undan alla heliga tankar och all sin självdisciplin. Han började intensivt tänka på flickan och då särskilt på hennes unga, välformade kropp. Men han började också fundera hur han skulle agera för att hon inte genast förstod att hon hade kommit till en otuktig man som bara ville göra en sak med henne.
Först frågade han försiktigt ut henne, om än den ena, än den andra saken. Av hennes svar förstod han inte bara att hon ännu aldrig hade legat med en man, utan även att hon verkligen var så naiv som hon föreföll vara. Detta var något han kunde utnyttja, tänkte han. Så han bestämde sig för att försöka förmå henne att ge honom tillträde till sin kropp, under sken att det var ett sätt att tjäna Gud. Först ordade han vitt och brett om vilken stor och farlig fiende Gud hade i den onde djävulen. Därefter berättade han att den bästa tjänsten man någonsin kunde göra till Guds behag var att driva ner djävulen i helvetet, där han enligt Guds ursprungliga vilja egentligen hörde hemma, fördömd som han var. Maria frågade då enfaldigt hur det skulle gå till. Deathis svarade, det skall du strax få se, titta bara på mig och gör som jag gör. Och så började han ta av sig de få klädesplagg han hade på sig. När han var spritt naken tog även flickan av sig, och så var också hon naken. Sedan ställde sig Deathis på knä, i samma ställning som då han brukade be till Gud. Hon gjorde likadant.
Och när de nu stod på knä mittemot varandra, båda helt nakna, och Deathis tittade på henne, blev han naturligtvis ännu mer het i kroppen och köttets uppståndelse inträdde. Maria såg det nya som hände med den helige Deathisens kropp och beundrat frågade hon, den där saken som skjuter fram på dig där, och som inte jag har, vad är det? Kära Maria, det är djävulen som jag har pratat så mycket om, och du skall veta att han ger mig besvärliga besvär, sa Deathis. Vad tur att jag inte har något sådant, sa flickan, full av glad tacksamhet. Deathis sa, Maria du har en annan sak, som jag inte har. Vad kan det vara, undrade flickan. Deathis svarade, du har helvetet.
Deathis förklarade att Gud hade sänt Maria till honom bara för att bereda honom möjligheten att rädda hans själ, som annars hotas av djävulen. Om flickan hade medkänsla med den onda plågan skulle hon låta Deathis köra ner djävulen i helvetet igen, och det skulle sannerligen vara Deathis till outsäglig lättnad, och Gud till största behag. Om flickan hjälpte till att driva ner djävulen igen, skulle hon göra en oändlig stor tjänst för vår underbare Gud. Och flickan tänkte och sa, eftersom hon hade helvetet, vill hon mer än gärna vara med om att sätta djävulen på plats. Deathis började genast ordna så att de skulle få ner honom i helvetet igen.
Efter detta händelseförlopp visade Deathis vilken ställning flickan skulle ha för att han ordentligt skulle kunna köra ner den onde djävulen i helvetet. Maria, som aldrig släppt in någon djävul i sin port, kände först en viss smärta, varför hon sa till Deathis, fader, den här djävulen var verkligen en elak sak, och han måste sannerligen vara Guds värsta fiende, för även i helvetet gör det ont när han kommer in. Deathis försäkrade flickan att så är det inte alltid och körde ner djävulen i sin håla kanske sex gånger till. Och innan de steg upp från bädden igen hade den lede fått så mycket straff att den inte vågade visa sitt högmod längre, utan villigt drog sig tillbaka och höll sig lugn.
Under de följande dagarna kom dock djävulens högmod ständigt tillbaka och den unga flickan var hela tiden villig att få honom spak igen. Efter en stund började hon till och med finna ett visst behag i denna rytmiska handling. Hon började förstå hur ljuvt det var att tjäna Gud. Deathis blev gång efter annan ombedd av den unga flickan att verkställa sin del av tjänandet av Gud. Men till slut började äggen förlora sin skärpa. Deathis sa därför att djävulen kunde man låta vara ifred så länge som han inte lyfte upp sitt högmodiga huvud. Med dessa ord hoppades han att flickan skulle vara lugn ett tag.
Det gick flera dagar utan att Deathis bad flickan att vara med och tjäna Gud igen på det där speciella sättet. Till slut sa flickan klagande, Deathis, även om din djävul har fått sitt onda straff och inte längre besvärar dig, är det faktiskt så att nu är det mitt helvete som plågar mig, och därför vore du väldigt snäll om du hjälpte mig att dämpa raseriet som finns här inne i helvetet, precis som jag hjälpte dig med din djävul. Deathis, som bara levde på Deathisiansk junkfood och öl och därför inte hade outsinliga krafter, visste inte vad han skulle svara på hennes böner. Han sa i alla fall att det säkert skulle behövas en hel rad djävlar för att riktigt kunna dämpa raseriet hon kände i sitt helvete. Men han skulle se vad han kunde göra, och så fick hon sitt helvetes raseri dämpat.
Men hädanefter kom djävulen att stilla helvetets begär så sällan att det var som att kasta en böna i lejonets gap. Medan denna kamp pågick i Piggstian, mellan djävulens försvagade styrka och helvetets ständiga begär, hände det sig att en stor eldsvåda bröt ut i boningen och spred sig till flickans hemtrakter. I denna brand omkom hela flickans familj och andra som var bundna därtill. Genom denna olycka, blev Maria arvinge till alla de rikedomar hennes far hade ägt. Detta hade en yngling vid namn Jean-Michaél fått reda på. Och eftersom han själv hade slösat bort sin egendom genom utsvävande leverne samt hört att flickan levde i någon konstig stia, bestämde han sig för att leta reda på henne innan stadens myndigheter hann konfiskera den dödes förmögenhet i brist på legitima arvingar. Den unge mannen fann till slut Maria hos Deathis, och Jean-Michaél tog med Maria till sin hemtrakt och blev samtidigt medarvinge till den stora förmögenheten. Den utmattade Deathisen var nöjd och Maria var nöjd med att bli kvitt mannen som inte kunde driva ner djävulen i helvetet.
Någon dag innan Maria hade legat med sin nya make blev hon tillfrågad av några kvinnor hur det hade varit att vistas i Piggstian och tjäna den allsmäktige Guden. Flickan svarade att hon hade tjänat sin Gud genom att driva ner djävulen i helvetet. Kvinnorna undrade hur det hade gått till. Maria visade precis vad Deathis hade lärt henne. Detta fick kvinnorna att bryta ut i ett sådant klingande skratt att de säkert fortfarande skrattar. Sedan gick denna historia runt i staden. Från den enes mun till den andres öra, till slut hade det blivit ett talesätt, att den bästa tjänst man kunde göra Gud, var att driva ner djävulen i helvetet.
Därför vill Deathis säga till er, unga damer, om ni vill göra er förtjänta av Guds nåd, skall ni lära er hur man driver ner djävulen i helvetet. Ty att tjäna Gud på detta sätt är honom till oändligt stort behag. Det glädjer dem som tjänar och av detta tjänande kan sedermera andra goda ting följa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar