Deathis erectus, den upprätta Deathisen, är en liten avart av släktet människor. Inom forskarkåren finns en samsyn om att dessa, Deathisar som de ofta kallas, utvecklades i Skärgården och att delar av populationen sedan utvandrade därifrån och förädlades i Piggstian. Deathis erectus hör till det animaliska djurriket och är av klassen däggdjur. De äldsta fynden är gamla.
Till de utmärkande dragen hos Deathis erectus hör en oinskränkt och stenhård murvelattityd och ett riktigt långt, svart hår. Typiskt för Deathisarna är även det faktum att släktet endast består av manliga individer. Det är förstås ganska märkvärdigt. Nya rön visar att Deathis erectus oftast idkar samlag med Homo sapiens, året om, i alla tänkvärda ställningar, vilket producerar människobarn, där gossebarnen övergår till att vara Deathisar vid könsmogen ålder och de resterande flickorna fortsätter sin mänskliga och odjuriska bana, ovetandes om deras fader. Väldigt karakteristiskt för Deathis erectus är även att de aldrig går någonstans utan deras organ och ej heller utan det gyllene penisfodralet.
Deathis erectus använder sannolikt cowboyknulltyg, och har en verktygskultur som består av spjut och brödgrillar. Det rör sig alltså om något så ovanligt som en på ett vis, väldigt ålderdomlig människoart som jagar med spjut och eggföremål, samtidigt som man grillar bröd med hjälp av elektricitet. Lajv är något centralt som Deathisar inte kan leva utan, och ser man en Deathis som inte har samlag, kan man med väldigt lite råg i ryggen säga att denna individ lajvar frenetiskt.
En livlig debatt om vilken roll Deathis erectus har spelat i människans evolution har pågått under hela 1900-talet, en diskussion som alltjämt pågår. Många forskare har menat att Deathisar är av ondo och har understrukit att de borde utrotas med Zyklon B. Den dominerande uppfattningen nu är ändå att Deathis erectus behövs på något sätt, eftersom Homo sapiens kan leva av dessa individer allenast. Man har konstaterat att Deathis erectus är en ättling till tidiga förmänniskor såsom till exempel Australopithecus och Homo habilis. Till de primitiva dragen hör en robust kroppshydda, fotens konstruktion, en relativ oförmåga att vrida överarmen mellan armbågen och skuldran samt ett lågt värde på kvoten mellan hjärnans och kroppens massa.
Till de utmärkande dragen hos Deathis erectus hör en oinskränkt och stenhård murvelattityd och ett riktigt långt, svart hår. Typiskt för Deathisarna är även det faktum att släktet endast består av manliga individer. Det är förstås ganska märkvärdigt. Nya rön visar att Deathis erectus oftast idkar samlag med Homo sapiens, året om, i alla tänkvärda ställningar, vilket producerar människobarn, där gossebarnen övergår till att vara Deathisar vid könsmogen ålder och de resterande flickorna fortsätter sin mänskliga och odjuriska bana, ovetandes om deras fader. Väldigt karakteristiskt för Deathis erectus är även att de aldrig går någonstans utan deras organ och ej heller utan det gyllene penisfodralet.
Deathis erectus använder sannolikt cowboyknulltyg, och har en verktygskultur som består av spjut och brödgrillar. Det rör sig alltså om något så ovanligt som en på ett vis, väldigt ålderdomlig människoart som jagar med spjut och eggföremål, samtidigt som man grillar bröd med hjälp av elektricitet. Lajv är något centralt som Deathisar inte kan leva utan, och ser man en Deathis som inte har samlag, kan man med väldigt lite råg i ryggen säga att denna individ lajvar frenetiskt.
En livlig debatt om vilken roll Deathis erectus har spelat i människans evolution har pågått under hela 1900-talet, en diskussion som alltjämt pågår. Många forskare har menat att Deathisar är av ondo och har understrukit att de borde utrotas med Zyklon B. Den dominerande uppfattningen nu är ändå att Deathis erectus behövs på något sätt, eftersom Homo sapiens kan leva av dessa individer allenast. Man har konstaterat att Deathis erectus är en ättling till tidiga förmänniskor såsom till exempel Australopithecus och Homo habilis. Till de primitiva dragen hör en robust kroppshydda, fotens konstruktion, en relativ oförmåga att vrida överarmen mellan armbågen och skuldran samt ett lågt värde på kvoten mellan hjärnans och kroppens massa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar