Snabbköpskassörskan

En kvinna står på schemat i dag. Det handlar om en robust kassörska snedstreck butiksbiträde i den lokala mataffären. Basisk är hon inte, ph-värdet, sur är hon, trött och sur. En surfitta till kärring alltså, av högsta grad. En liten sate som inte rör en endaste min när man glatt hälsar och betalar för sina inköp. Hon är djävulskt passiv. Hon sitter bara där och skaver. Ointresserad och livstrött, ett efterkrigsbarn. Hon går in för hat och vantrivs ständigt. Det känns som att hon bedövar sig själv med tabletter. Och alkohol. Den kombinationen tär extra mycket på levern. Hon välkomnar inte dagen precis. Nedstämdhet sipprar ut och hon får väldigt lätt nog av mänsklig kontakt och beröring. Alla dessa gånger jag har besökt butiken känns det som om hon har hatat mig något så in i helvete. Det vet man. Det ser man. Man blir nästan lite illa berörd. Det bränner i strupen då man går förbi, det bränns. Hon skulle antagligen inte helst röra en min fastän hennes bröstvårtor skulle få för sig att byta plats. Det går inte att läsa henne. Hon döljer något. Det mord i sinnet, definitivt. Den fallna ängeln. Den onde. Hin håle. Belsebub. Djävulen själv.

Likafullt ser jag ibland något i hennes fientliga ögon. En längtan efter mera. Man kan nästan skönja en hälsningsfras, en upptakt till ett leende. Då är hon inte alls någon surfitta, bara rysligt mjuk och go. En vadderad kvinna, helylle. Hon målar tavlor som man aldrig får se. Hon sjunger sånger när ingen sitter bredvid. Hon sjunger "I wanna take you away. Let's escape into the music". Till på köpet kan hon sitt arbete utan och innan. En lojal anställd när det kommer till kritan. Hon är nog inte så pjåkig trots allt, surfitts-kärringen, utan bara alldeles, alldeles underbar.