Herren Deathis

Häromdagen var jag på mellandagsrean och gick vilse i stressen. Detta enorma landskap av aluminium och plast. Jag stannade till och tänkte. Var det inte på denna plats som herren Deathis en gång gick? Hela huset skälvde nämligen av djurisk sexualitet på något sätt. Det fanns något underliggande aggressivt och animaliskt i atmosfären. Essensen var kvar, det var som att åka tillbaka till barbarernas eller stamkrigarnas tid. Som tur lät jag mig inte förföras, jag lämnade hela schabraket i ilfart utan att titta bakåt. Jag behövde inte ens titta bakåt. Jag visste vem som jagade mig. Det är alltid herren Deathis. Ett ständigt fanstyg. Herren Deathis är inte samma fenomen som sonen eller hela konceptet Deathis, det måste man tillägga. Herren är dock en del av treenigheten som har diskuterats tidigare. En fadersgestalt kan man säga, men en ack så avskyvärd sådan.

Herren Deathis är lite som det förhatliga snömonstret i datorspelet SkiFree från 1991. Spelet gick ut på att skida ner för en till synes oändlig backe och undvika olika hinder längs vägen. Då man kom i mål slutade inte spelet abrupt. Snarare fortsätter man utförsåkningen tills man möter på det hemska snömonstret som jagar och försöker äta upp en hela jävla tiden. Från och med nu betraktar vi herren Deathis som detta snömonster. Ett snömonster som självfallet är djurisk på en väldigt hög nivå.