Grannarna

De som bor vägg i vägg med Piggstian kallas kort och gott grannarna. Detta grannfolk ser man inte så värst mycket av, men man hör dem ibland. Speciellt då de går i trappan och då de desperat försöker få sin dörr öppnad, då de för in nyckeln i nyckelhålet och vrider om. Nyckelknippan skramlar ofta också mot dörren. Dessa ljud har effekter på invånaren i Piggstian och på blog-redaktionen. Då de hörs utbrister man "Grannarna!" och man blir helt tokig. Saker börjar flyga runt i luften och ljudvallar sprängs. Deathis kletar in sin kropp med sirap och visslar psalmen "Tryggare kan ingen vara" i c-dur, med kufiska tempohöjningar. Grannarna är av motsatt kön och Deathis har verkligen försökt, men misslyckas ständigt, att strö sin säd hos dem, en dörr är i vägen. En incident häromdagen gör dock fortsatta insemineringsförsök onödiga.

Det hände sig vid den tiden att dessa närboende hade en fest. En fest med chips och hålligång, samt alkohol. Det var kanske lite väl högljutt, men ändå inte katastrof. Nåväl. Det väsnades, man hörde nästan vad de sade. Inget av värde dock. Men så, plötsligt och väldigt oväntat, blev det tyst. Högst antagligen enades de om att begå ett kollektivt självmord. Förmodligen med hjälp av vassa knivar, eftersom det skedde så abrupt. De, ungefärliga sju personer, tog varsitt skärredskap, tillbad någon högre makt, drog ett snabbt snitt över halsen och gick sedan ur tiden. Nu sitter de där som pösiga säckar och ruttnar, inom en mycket ynklig radie från Piggstian. Ingen märker någonting alls, ty stanken från Piggstian är alldeles för stark. Den övervinner allt och alla.

Det har fortfarande inte hörts någonting därifrån fast några dagar har passerat. Men grannarna förblir alltid grannarna, och så vitt jag vet sitter de fortfarande där med öppna strupar. Och trivs.