Arla morgonstund

Decembergryningens allra tyngsta glans sipprar in genom gardinerna. Det knastrar dystert om min nacke då jag försöker få kontroll på tillvaron efter nio timmar av djupaste vila. Jag kan inte resa mig upp ur sängen. Det går inte. Jag ser på dig. Du slår hastigt upp ögonen. Tittar på mig med ett djävulskt grin, som en rovfågel. Brännmärker min hornhinna med ett vaket sinne. Du tar fram en ask med råttgift. Du river upp min käft och häller giftet i mitt gap. Jag sväljer fast jag inte vill. Det svider. Det kliar i gommen. Magen sväller. Jag börjar svettas. Du fnittrar. Du går ner på mig. Jag är törstig. Jag kräks och rycker. Du skriver mitt testamente i blod jag hostat upp. Allt skänks bort till förmån för hednamissionen i Kongo. Sen blir allt ljust. Endast en inre verklighet har gått förlorad. Det gör absolut ingenting. Jag viskar tyst i ditt öra, God morgon!