söndag 15 februari 2009

Mannen med gummiben

Det finns en Pizzeria, som jag går till ibland. Jag tycker om den för den gör vad den kan. Jag får onyttig föda, men i ställets tystnad finns så mycket jag vill veta. Jag vill veta varför mannen som sköter kassan och ruljangsen saknar ordentliga ben att stå på exempelvis. Visst, han har ju ben. Men han verkar ha någon slags tvångshandikappning. Han står inte riktigt som vanliga människor gör. Han står knappt, kan man säga. Han står med hjälp av armbågarna. Han stöder sig hela tiden, armbågar sig fram i livet. Skulle någon lurifax såga av hans armar vore han hjälplös, strandsatt och totalt handlingsförlamad. Han rör sig ungefär två meter som mest. Och hela tiden håller han fast sig. Det verkar som om hans ben hela tiden vill vika sig, han har ben utav gummi. Han är naturligtvis något av en krympling. Men det är inte jag som säger det. Trots det han är glad, alltid lika glad.

Då man ser honom känner man sig förtrollad och en underbar mystik rotar sig någonstans i pelvis. Man blir glad, alltid lika glad. Man börjar undra hur han bedriver tiden. Han kan ju inte gå ordentligt. Han är vanställd och det måste vara tungt. Men han verkar se det ljusa i tillvaron. Även då det mulnar. Då det blir riktigt mörkt onanerar han möjligen. Mycket hårt. Tills det ljusnar.

Här försöker han cykla. Det går inte.

Här spelar han Baseball. Det går inte.

Här surfar han i sin ungdom. Det går inte.

Här har han kastat pil. Han är piss.

1 kommentar:

Anonym sa...

härligt