Deathisens rekord

Tidslinjen för fenomenet Guinness Rekordbok börjar i ett bibliotek 1951 där en förmögen ölbryggare får ett anfall av nästan arrogant självförtroende och tänker utanför sin egen bransch. Ölbryggaren hette Sir Hugh Beaver och han vill veta vilken som är den snabbaste fågeln av alternativen Ripan och Ljungpiparen. Han vänder sig till Encyclopedia Britannica, men finner inte ett ord om fåglarnas hastighet. Han beslutar sig då för att slå Storbritanniens bokförläggare på fingarna genom att skapa ett facit till alla pubdiskussioner man kan föreställa sig. Den första upplagan av rekordboken utkommer sedan 1955. Framgången var omedelbar.

Vad har då Deathis med det här att göra? Jo, det är nämligen så att Deathis besitter tre av alla rekord i rekordbokens register. För det första besitter han rekordet för högsta ljudnivå framkallat av en människa. Det var ett ejakulationsskri hösten 2008 som uppmättes till hela 180 dB som fick den utsände från Guinness att häpna. Hans trumhinnor sprack dessutom eftersom ejakulationsskriet motsvarade ljudnivån av ett kanonskott, men detta är en parentes. För det andra noterades Deathis med världens styvaste organ under en tävling där just organstyvhetsförmågan var färdigheten som man tävlade i. Och sist men inte minst så har han vistats den längsta tiden på plats som till temperatur, oreda och kaos, kan liknas vid helvetet. Här var det förstås Piggstian man syftade på. Chronicles of Deathis kan tillägga att fler rekord troligen är på kommande.

Loch Ness-odjuret

Det finns debattämnen som är större än livet. Ämnen som genererar insiktsfull diskussion och som gör att folk ägnar sina privata och professionella liv åt att försvara en viss position. Nu avser jag inte den deathisianska hotbilden utan kanske då mer till exempel grälen om Loch Ness-odjurets vara eller icke vara. Är det en bluff som står bakom allt, eller finns det verkligen något vanskapt där nere i sjön?

Loch Ness är inte bara Storbritanniens näst djupaste sjö, utan också kanske världens mest mytomspunna vattendrag. Detta på grund av att några stackare säger sig ha sett ett stort och odefinierat sjöodjur i vattnet där. Fotobevis finns till och med att tillgå. Man har spekulerat i att det kan röra sig om någon vattenödla från dinosauriernas tidevarv, en stor mal, en säl med mycket lång hals, eller en storväxt ål. Alla teorier har dock brister och illusionen om dem tycks alltid krackelera på något plan. Chronicles of Deathis drar nu sitt strå till stacken och presenterar inte bara ett, utom två rationella alternativ.

1. Det fanns verkligen ett Loch Ness-odjur. Men det finns inte kvar. Deathis har nämligen pippat det tillbaka till tiden före Jesus Kristus från Nasaret.
2. Deathis är odjuret. Siluetten som setts och fotograferats ovanför vattenytan har inte varit annat än hans penisfodral.

Deathisianska faktorn

Den deathisianska faktorn är en benämning på ett deathisianskt handlande som olycksorsak. Olycksanalyser visar vanligen att minst 80 % av de direkta olycksorsakerna som människor råkar ut för utgörs av deathisianska handlingar. Denna siffra torde dock vara en underskattning, beroende på att analyser i allmänhet anses vara färdiga när man hittat något som skulle ha gjort att olyckan inte inträffat, om detta något varit annorlunda. Olycksanalysen stannar därför ofta vid deathisen, eftersom hennes beteende skulle (kanske också borde) ha kunnat vara annorlunda än det var. Djupare analyser visar emellertid att de deathisianska handlingarna ofta betingas av olämpliga samlag, exempelvis olämplig samlagsställning och dåligt samspel människa-deathis. Konsekvenserna av handlingarna blir också allvarligare än vad de behövt bli om de barriärer mot deathisar som bör finnas i människor har eroderat genom olika mentala brister. En sådant människa kommer därför högst sannolikt att drabbas av en olycka beroende på den "deathisianska faktorn".

En fråga om könskort

Varifrån kom han, Deathisen?

Jag sitter här i min fantastiskt pittoreska skrivarstuga och läser de nedtecknade historierna om Deathis. Jag är kringvärvd av deathicismens alla kännetecken, som blåser samlag och död tvärs igenom rummet, då det slår mig att Deathisens ursprung kan kännas lite abstrakt. Däför tänkte jag förtälja några detaljer.

Deathis var en gång en av Guds änglar, ett av de väsen som Gud hade skänkt liv, frihet och en egen vilja. Allt detta hade Deathisen missbrukat till att sätta sig upp mot Gud. Och han lyckades dra en del av skapelsen med sig. Han fick de första människorna att börja tvivla på vad Gud hade sagt och på att Gud verkligen menade det han sagt.

Allt sedan dess råder det en oförsonlig motsättning mellan Gud och Deathisen, mellan ljuset och mörkret, mellan kärleken och själviskheten.

Deathisen är alltså en personlig makt, en levande vilja. Det onda tänker. Det onda tar initiativ. Det onda idkar skoningslösa samlag.

SAOL14

Chronicles of Deathis har fått ta del av den ännu icke utkomna 14:e upplagan av Svenska Akademiens ordlista. Tillfället togs naturligtvis i fullkomlig akt och de så kallade nyorden granskades med särskilt stort intresse. Det mesta var dock dumheter och det är synd att man tvingats utelämna vissa verbala klenoder till följd av det vulgära slöddrets styva munläder. Men tillägget ”deathis” var nödvändigt och framkallade gåshud.

Efterlysning

Jag läser en artikel i Hufvudstadsbladet som handlar om nättjänster som ger möjlighet till virtuella strövtåg på datorskärmen. Google Street View är ett exempel som nämns. I artikeln frågar man sig om dessa nya tjänster är ett brott mot integriteten. Man hävdar exempelvis att det är relativt enkelt att känna igen bekanta på klädsel och kroppshållning på bilderna.

Vad är det man syftar på här egentligen? Syftar man på bekanta i en ren generell bemärkelse? Nej. Det står ”klädsel och kroppshållning”. Man syftar givetvis på ”Mannen med skön hållning-mannen”.

Då blir ju nästa fråga: Har någon sett ”Mannen med skön hållning-mannen” på Google Street View? Om någon har sett honom, kontakta Chronicles of Deathis omedelbart. En belöning utlovas. Men kom för i helvete inte med några satans falsarier. Då skickar jag Deathis på er.

Annonsen

Jag fick precis syn på en sådan där sexannons på Internet, vet ni. Annonsen visar bilder på människor i min geografiska närhet som sägs vara villiga, på sätt eller annat. Döm om min förvåning då jag fick syn på Deathisen. Jaha, tänkte jag, nu bjuder han ut sig där också. Det var ju självaste fan!

Pikant släktutredning

För dem som ännu inte snubblat över någon deathisians tjusiga lekamen, så att säga, kommer Chronicles of Deathis nu att lätta en smula på förhuden och blotta delar av von Piggstian-släktens glansfyllda förflutna. Fem deathisar ur tidens annaler presenteras i det följande.

Den nuvarande och av samtiden erkände deathisianens fullständiga namn är Edward Deathis von Piggstian (1987-). En lebeman, vivör och degenererad snuskhummer med något som kan definieras som kärleksklåda. Det som skiljer Edward, eller ”Eddie Deathis”, från de övriga i släkten är hans hänsynslösa lajvande. Man kan säga att Edward var den som gjorde lajv synonymt med deathicism.

Edwards far heter Gustaf Wilhelm Deathis von Piggstian (1946-) och är en så kallad exdeathisian eller Deathis Emeritus. Han har alltså abdikerat till förmån för sin son och kallas i folkmun för Kingen. Kingen utmärkte sig i sin ungdom som en temperamentsfull och väldigt äventyrlig samlagsutövare och han fick många att lyfta på ögonbrynen. Hans standardreplik var och är fortfarande ”Vid min knullsvans”, som har ungefär samma betydelse som ”Herregud”. För tillfället skriver han på sitt verk ”Deathiskingens bravader skrivna av honom själv”.

Gustafs far var den ökände Gammelkingen, Cornelius Deathis von Piggstian (1919-1988). Cornelius luktade illa och bar en uppfläkt räv som huvudbonad. Han var en blek herre, som strävade efter en plats i riksdagen, men som blev slängd i en brunn. Där dränktes han i hans politiska dynga. Hans sista ord lär ha varit ”Jag sluter mina ögon med den välsignade vissheten att jag har lämnat en deathisian på jorden”.

Carl Edward Deathis von Piggstian (1880-1941) var Gammelkingens far. Han lät alla jobba i hans knullkammare dygnet runt mot betalning in natura. En fruktansvärd Deathis på alla sätt och vis. Med löften om rikedom och berömmelse som enda lockbete fick han dessutom otaliga kjoltyg att smaka på det adliga ståndet.

Franz Wilhelm Deathis von Piggstian (1803-1866) levde i välstånd. Han bodde i ett stort Piggstian-slott och betedde sig som en konung, som en renrakad samlagskung. Vid slottet förekom bland annat ritualiserade samlag, även kallad publik kopulation. Deathisen idkade nämligen ofta, som på en scen, ett långt samlag, medan hovkretsen stod nedanför den upphöjda knullbänken och tittade på. Franz dog senare i kolera.

Det må vara intressant att gräva i deathisianernas vilda historia, men nu måste vi avsluta. Ta gärna del av detta, men kom inte och säg att det var bättre förr. Då dog nämligen folk som flugor och hostade levrat blod varje morgon enbart på grund av von Piggstian-släktens blotta existens.

Deathisens favoritaffär

Hylldiskussion

- Hej, vilken hylla är din absoluta favorit i affärer?
- Woly.
- Ursäkta?
- Woly.
- Ok.

Kamouflagediskussion

- Hej, vad använder du för ansiktskamouflage?
- Woly.
- Ursäkta?
- Woly.
- Ok.

Hatbrev

Lille Bror Söderlundh vandrar minsann inte alltid oattackerad längs deathisianernas törnbeströdda rabatt. Är man den främste inom sitt område, så är man. Då kan det hända att man då och då får ett litet klagande hatbrev från de undermåliga individerna på arenan. Idag fick jag exempelvis ett brev från någon anonym djävul. Något säger mig dock att det är ett alster av Deathisen själv. Allt tyder på det. Döm själva.

"Bäste herr Söderlundh! Här sitter jag i bastun efter att ha varit ute i skogen och jagat lodjur, järv, koltrast, och tapir. Jag sitter på den översta laven och min lem når trots detta ända ner till golvet. Jag är lite upprörd över hur ni beskriver den här Deathis som en skrytmåns. Ska ni ha en smäll på käften?"

Skrytmåns

Jag besökte Deathis i Piggstian II häromsistens. Det var givetvis kolossalt skräckinjagande och rysligt på alla sätt och vis, men det är inte det jag vill berätta den här gången. Denna gång vill jag nämligen informera litet om hur Deathis betedde sig rent socialt.

Först hälsade han mig välkommen och var hur normal som helst. Sedan, plötsligt, fick han ett infall. Han började predika. Han berättade storartat om sina senaste landvinningar och han underströk hur många samlag han brukar idka per dag. Ideligen gjorde han detta. Han satt och skröt, helt enkelt. Hans attityd var onekligen väldigt spydig.

Det är bara en person som är deathisian ut i fingerspetsarna som kan agera på det här sättet. Det vill jag våga påstå.

Deathisens egna avatar

Stundom, då Deathis får nog av tillvaron eller då samlagsmöjligheterna når nya bottennivåer, försänker han sig i ett komaliknande tillstånd och lever sitt liv i en annan värld och i en annan kropp. Deathisens nya gestalt kallas ”avatar” och är utrustad med blå hud, knullsvans och åsneöron. Den nya världen kallas ”Pandora” och är bebodd av andra blåa varelser och ting. Här kan Deathis spatsera i friden och fröjden och leva på naturen. Inte sällan får han även utlopp för sina djuriska aktiviteter.

Två gånger Deathis

Alla människor som är bekanta med deathicismen har nog någon gång i sitt liv undrat hur det skulle vara om Deathis var en siamesisk tvilling. Två Deathisar sammanvuxna i bröstbenet exempelvis. En fasansfullt gräslig förpackning som skulle vara dubbelt så djurisk som en vanlig deathisian. Det vore något, det.

Man kan undra om de två djuriska personligheterna skulle bråka mycket, bråka om vem som får sända ut samlagsinviter och så vidare. Den mest rationella lösningen på ett dylikt problem vore ju att den vänstra kroppen sköter inviterna till vänster och vice versa med den högra sidan. Ungefär så. Andra problem lär också dyka upp, men det mest problematiska är nog att världen inte är redo för en siamesisk deathisian ännu.

Deathisar i historien: Gavrilo Princip

Har någon hört om de så kallade skotten i Sarajevo 1914? De omtalade skotten var dock inga revolverskott, nej. Det rörde sig helt enkelt om skott från ett organ. Tänk Deathis så förstår ni säkert jargongen. Gavrilo Princip var mannen som gav ifrån sig skottkaskaden. Han var en riktig Deathisian, inga tvivel om den saken. Dessa skott utlöste den så kallade svarta veckan som följdes av utbrottet av första världskriget. Det bör också noteras att ett väldigt intensivt och ampert ejakulationsskri var involverat.

Ondskan

Låt oss för ovanlighetens skull prata om Edward Deathis von Piggstian. Vad är detta för en djävel? Det skall jag för er berätta. Han är en deathisian som kan definieras som pippandets apostel. Han åker land och rike runt och idkar samlag. Han är cowboyknulltygsbeklädd och han är beväpnad med ett penisfodral av guld.

Då man som normal medborgare sitter på sin piedestal och betraktar den här mannen ser man direkt att han är ond. Man ser det på hans svarta skaldjursögon och på hans stenhårda murvelattityd. Så låt oss döma denna deathisian till ondskan, en gång för alla.

Deathisens favoritväder

Deathisens absoluta favoritväder är det väder som i folkmun kallas runkväder. Han älskar det! Ett riktigt slaskigt runkväder är som sammet för hans själ. Se bara hur glad han blir då det runkar ihärdigt på bilderna nedan.

Skön hållning på film

Det är med fullkomlig glädje som Chronicles of Deathis kan presentera ett litet videomontage med mannen som vi alla lärt känna som ”Mannen med skön hållning-mannen”. Mannen som dök upp i Deathis blog relativt tidigt blev snabbt en populär person. Han fick ett bra eko ute "i stugorna", som det heter. Först verkade han dock nästan fiktiv eftersom man visste så ytterst lite om honom. Sedan blev han mänskligare i och med att han fångades på bild då han handlade mjölk. Debatten gick vild i ett skede då det framkom att han möjligen hyste nazisympatier. Han marscherade likväl in i allas hjärtan. Idag kan han inte ses som något annat än en övermänniska. En övermänniska med en satans skön hållning. Njut av detta videoklipp, gott folk!