Pikant släktutredning

För dem som ännu inte snubblat över någon deathisians tjusiga lekamen, så att säga, kommer Chronicles of Deathis nu att lätta en smula på förhuden och blotta delar av von Piggstian-släktens glansfyllda förflutna. Fem deathisar ur tidens annaler presenteras i det följande.

Den nuvarande och av samtiden erkände deathisianens fullständiga namn är Edward Deathis von Piggstian (1987-). En lebeman, vivör och degenererad snuskhummer med något som kan definieras som kärleksklåda. Det som skiljer Edward, eller ”Eddie Deathis”, från de övriga i släkten är hans hänsynslösa lajvande. Man kan säga att Edward var den som gjorde lajv synonymt med deathicism.

Edwards far heter Gustaf Wilhelm Deathis von Piggstian (1946-) och är en så kallad exdeathisian eller Deathis Emeritus. Han har alltså abdikerat till förmån för sin son och kallas i folkmun för Kingen. Kingen utmärkte sig i sin ungdom som en temperamentsfull och väldigt äventyrlig samlagsutövare och han fick många att lyfta på ögonbrynen. Hans standardreplik var och är fortfarande ”Vid min knullsvans”, som har ungefär samma betydelse som ”Herregud”. För tillfället skriver han på sitt verk ”Deathiskingens bravader skrivna av honom själv”.

Gustafs far var den ökände Gammelkingen, Cornelius Deathis von Piggstian (1919-1988). Cornelius luktade illa och bar en uppfläkt räv som huvudbonad. Han var en blek herre, som strävade efter en plats i riksdagen, men som blev slängd i en brunn. Där dränktes han i hans politiska dynga. Hans sista ord lär ha varit ”Jag sluter mina ögon med den välsignade vissheten att jag har lämnat en deathisian på jorden”.

Carl Edward Deathis von Piggstian (1880-1941) var Gammelkingens far. Han lät alla jobba i hans knullkammare dygnet runt mot betalning in natura. En fruktansvärd Deathis på alla sätt och vis. Med löften om rikedom och berömmelse som enda lockbete fick han dessutom otaliga kjoltyg att smaka på det adliga ståndet.

Franz Wilhelm Deathis von Piggstian (1803-1866) levde i välstånd. Han bodde i ett stort Piggstian-slott och betedde sig som en konung, som en renrakad samlagskung. Vid slottet förekom bland annat ritualiserade samlag, även kallad publik kopulation. Deathisen idkade nämligen ofta, som på en scen, ett långt samlag, medan hovkretsen stod nedanför den upphöjda knullbänken och tittade på. Franz dog senare i kolera.

Det må vara intressant att gräva i deathisianernas vilda historia, men nu måste vi avsluta. Ta gärna del av detta, men kom inte och säg att det var bättre förr. Då dog nämligen folk som flugor och hostade levrat blod varje morgon enbart på grund av von Piggstian-släktens blotta existens.