Förra veckan ordnades en toppkonferens rörande naturliga polymerer i byggnaden där jag oftast äter min dagliga lunch. Detta innebar att själva lunchrestaurangen var ockuperad av konferensdeltagare i lustiga hattar i en hel timmes tid mitt på dagen. De måste få äta i fred, hette det, så ingen annan fick äta under den tiden. Deltagarna av konferensen var till största delen män, från diverse hörn av världen. Då de hade äntrat restaurangen reglades dörrarna och vakter utrustade med automatkarbiner placerades ut vid strategiska knutpunkter på utsidan. Man kom inte in. Likväl kan Chronicles of Deathis exklusivt avslöja vad som hände där inne.
Innan vi kan gå närmare in på händelserna bakom de lyckta dörrarna borde vi kanske gå igenom vissa nyckelpersoner vid lunchstället. Den rutinerade, är mannen med stil, elegans och know-how. Han vet allt och har rutinen inne helt enkelt. Sitter han i kassan går det undan, kokar han soppa blir det gott. Och så vidare. En svart liten huvudprydnad döljer hans grånande hår. Dunkslaven, är kvinnan som dunkas, dagarna i ända. Hennes enda uppgift är att bli dunkad, framför allt av Den rutinerade och inte sällan av det fruktansvärda Akket. Man kan mycket väl tänka sig att hon, just i detta nu ligger böjd över några kastruller och tar emot det hon är gjord för att ta emot. Sedan finns också Den orutinerade, men hon är inte särskilt intressant i detta sammanhang, så vi lämnar henne som sådan, men det kan nämnas att hon hanterar kassaapparaten med ungefär samma finess som blinda slåss.
Med dessa nyckelpersoner låsta kan vi nu gå över till huvudsaken. Då konferensdeltagarna var inne i restaurangen och dörrarna hade reglats var det dags för lunch, trodde de. Den rutinerade hade dock en annan aktivitet i åtanke. Han röt till med sin rossliga röst och fick allas blickar riktade mot sig. Han uppmanade alla att ställa sig på kö. Hela bunten tycktes lyda ordern i sann nazianda. Sedan uppmanade han Dunkslaven att böja sig framåt vid salladsbordet, med ändan i vädret. Det gjorde hon. Därefter uppmanade han alla deltagare att dunka Dunkslaven, i tur och ordning, börjandes från förste man. Den långa, slemmiga ormen av hungriga konferensdeltagare ringlade sig fram mot dunkslaven, och en efter en, dunkade de Dunkslaven, sakta men säkert, tillbaks till Medeltiden. Den rutinerade ställde sig sist i kön och avslutade hela dunkfesten efter en timme i ett hänsynslöst crescendo. Efter detta öppnades restaurangen för allmänheten igen och allt var åter som vanligt. Konferensbesökarna kände sig mätta och belåtna och Den rutinerade var ännu mättare. Dunkslaven var dock absolut mättast av alla, fast på ett helt annat vis.
Innan vi kan gå närmare in på händelserna bakom de lyckta dörrarna borde vi kanske gå igenom vissa nyckelpersoner vid lunchstället. Den rutinerade, är mannen med stil, elegans och know-how. Han vet allt och har rutinen inne helt enkelt. Sitter han i kassan går det undan, kokar han soppa blir det gott. Och så vidare. En svart liten huvudprydnad döljer hans grånande hår. Dunkslaven, är kvinnan som dunkas, dagarna i ända. Hennes enda uppgift är att bli dunkad, framför allt av Den rutinerade och inte sällan av det fruktansvärda Akket. Man kan mycket väl tänka sig att hon, just i detta nu ligger böjd över några kastruller och tar emot det hon är gjord för att ta emot. Sedan finns också Den orutinerade, men hon är inte särskilt intressant i detta sammanhang, så vi lämnar henne som sådan, men det kan nämnas att hon hanterar kassaapparaten med ungefär samma finess som blinda slåss.
Med dessa nyckelpersoner låsta kan vi nu gå över till huvudsaken. Då konferensdeltagarna var inne i restaurangen och dörrarna hade reglats var det dags för lunch, trodde de. Den rutinerade hade dock en annan aktivitet i åtanke. Han röt till med sin rossliga röst och fick allas blickar riktade mot sig. Han uppmanade alla att ställa sig på kö. Hela bunten tycktes lyda ordern i sann nazianda. Sedan uppmanade han Dunkslaven att böja sig framåt vid salladsbordet, med ändan i vädret. Det gjorde hon. Därefter uppmanade han alla deltagare att dunka Dunkslaven, i tur och ordning, börjandes från förste man. Den långa, slemmiga ormen av hungriga konferensdeltagare ringlade sig fram mot dunkslaven, och en efter en, dunkade de Dunkslaven, sakta men säkert, tillbaks till Medeltiden. Den rutinerade ställde sig sist i kön och avslutade hela dunkfesten efter en timme i ett hänsynslöst crescendo. Efter detta öppnades restaurangen för allmänheten igen och allt var åter som vanligt. Konferensbesökarna kände sig mätta och belåtna och Den rutinerade var ännu mättare. Dunkslaven var dock absolut mättast av alla, fast på ett helt annat vis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar