Den vilda Deathisinnan

En dag ringde det på dörren till Piggstian. Deathis gick stadigt och öppnade. Där stod en kvinna, vacker och inbjudande. Hon siktade med sina stora pupiller på honom. Vad vill du, frågade Deathis förväntansfullt. Gissa, sa hon och försvann in i tumultet, som kanske, på sin höjd, kunde kallas lägenhet, i tvärtomlandet. Deathis stängde dörren och föĺjde efter. Det låg erotik i luften.

Du kanske vill dansa först, sade hon och gav honom en tung blick. Ja, naturligtvis, svarade han. Hon fnittrade belåtet. Spjuver, viskade hon. Han slickade sig runt munnen och suckade hastigt samtidigt som han peppade upp sig själv. Kvinnan blundade hårt och lät sig villigt omslutas av hans djuriska armar. Hon kände hans ständigt ökande kön som bestialiskt borrade sig in i hennes navel. Han kysste henne starkt flera gånger. Deathis och kvinnan närmade sig i sakta mak den makalösa knullbänken som stod intill klagomuren. Väl framme klädde de raskt av sig nakna och lade sig på bänkens välpolerade yta. Deathis kippade efter andan och hävdade bestämt att det var han som höll i taktpinnen i den kommande akten. Då röt kvinnan till och rättade honom, för det var hon som var dominatrix, minsann. Kvinnan var nämligen något så märkvärdigt som en feminin Deathis, en Deathisinna, och hennes kropp pulserade ut ett sexuellt eko av brutalitet i Piggstians hetta samtidigt som hon var lika våt som en änkas näsduk.

Sedan blev det åka av, på alla sätt och vis. Deathisinnan körde på som en ångvält och Deathis kände sig överkörd för första gången i sitt liv. Det stod snabbt klart för honom att hans kvinnliga gelike var av exakt samma skrot och korn som han själv. Deathisens ejakulationsskri dränktes slutligen av Deathisinnans obarmhärtiga fontänorgasm, som bäst kunde beskrivas som en deathisiansk syndaflod.

Ständiga upprepningar

Enligt filosofen Nietzsches funderingar är helvetet en enda evighet av ständiga upprepningar. Dessa funderingar har jag nu, så att säga, börjat gräva i. Jag har, så att säga, lagt dem på mitt bord och, så att säga, dragit in Deathis och Piggstian i smeten, som, så att säga, är dessa funderingar, som, så att säga, breder ut sig på mitt bord. Nåväl, min slutsats följer.

Deathisen idkar ju samlag i Piggstian och det handlar ju inte om ett eller två, samlag, det handlar ju om upprepade företeelser, i evighet, ju. Så, Piggstian är ju således sannerligen helvetet. Och ibland, riktigt sent om natten, kan man sätta sig till ro och stilla begrunda om det möjligen kan förhålla sig så att det är Deathis som är Satan själv. Mycket möjligt detta. Tack för er tid.

Den obarmhärtige Deathisen

Det hände sig en gång att en kvinna gick på en ödslig väg i närheten av Piggstian då hon plötsligt råkade ut för rövare. De slet av henne kläderna och misshandlade henne. Sedan försvann de och lämnade henne halvdöd vid vägkanten. En präst kom händelsevis ner samma väg, och när han fick se kvinnan vek han åt sidan och gick förbi. På samma sätt var det med en levit. Han kom till platsen, såg den sargade kvinnan, ingorerade henne fullständigt och gick förbi. En deathisian som färdades samma väg kom också dit. När han såg kvinnan, förbarmade han sig över henne. Han gick fram till henne, hällde olja och vin i hennes sköte och idkade samlag med henne vid sidan av vägen. Sedan lyfte han upp henne på sin åsna och förde henne till sin ädla boning och förslavade henne. Nästa dag tog han fram sin bedrövliga verktygsback – Deathis Tools™ – och hade flera samlag med kvinnan i sin stia, huller om buller, med både hammaren och skiftnyckeln i högsta hugg. Denna lilla historia cementerar onekligen devisen som utropar att det rinner flera liter djuriskt blod i den obarmhärtige Deathisens ådror.

Expedition Piggstian

Som er egna lilla megafon i tystnaden tänkte jag berätta om ett litet besök jag gjorde häromveckan. Jag besökte nämligen den motbjudande Piggstian för första gången sedan jag lämnat den bakom mig. Redan i trapphuset kom de välkända och groteska demonerna över mig och trapporna var många och långa, så långa som bara långa trappor kan vara. Fy fan i helvetet, tänkte jag, om och om igen, utan att egentligen kunna fokusera mig ytterligare på tanken. Jag föreställde mig att Deathis skulle ligga som en spak ko i sängen då jag äntrade stian, redo att mjölkas, eller något i den stilen. Så var emellertid inte fallet. En man stod dock och väntade utanför mitt gamla hem. Han berättade att Deathis hade sjungit för hans fru, och jag blev rädd, kanske var han från Peru. Jag ignorerade honom fullständigt och fann att dörren till knullkammaren stod på glänt. Jag tassade in, rädd att väcka den Deathis som sover. Men ingen Deathis fanns i Piggstian. Han var antagligen ute på ett knullstråk i östanled eller så besökte han banken för att göra ett våldsamt uttag på 1,9 miljoner.

På golvet i stian fann jag mycket bråte och koagulerad säd. Jag bände bort en hundkorg och fann en bok vars titel löd "Tro, snopp och kärlek". Deathis stod givetvis listad som författare och i inledningssidornas marginaler hittade jag, överraskning, överraskning, vulgära könsord. Längre in i eländet påträffade jag otaliga cowboyknulltyg och en lapp som proklamerade att nakenstudier pågår. Lajvmaskinens brutala fläktar roterade frenetiskt i den västra flygeln och genererade en öronbedövande ljudkuliss i den stora oredans epicentrum. Piggstian är verkligen skräckens kammare, allt annat är lögn och skymf. I köket betraktade jag soffan eller ottomanen, den som i folkmun kallas Spaggo, och jag såg soffans gräsliga skreva, som högst antagligen är världens i särklass djupaste och vidrigaste hålighet. De saker man kan finna i den skrevan, är bortom denna värld. Denna gång fann jag exempelvis ett ark läder vars yta präglades av torkad sädesvätska, deathisiansk sådan. Inte ens i skrevan fanns någon Deathis att tillgå, han hade dunstat på alla plan. Ingen obskyr varelse existerade i lägenheten över huvud taget och inga välrakade bohemer heller för den delen. Lika bra det, eftersom Deathisen alltid insisterar att gå runt med djungel-bånge då han är hemma och man själv allt som oftast får sig en pik av den deathisianska snabelns pendlande rörelser om man befinner sig i en alltför snäv radie. Kylskåpet i boningen vittnade om djuriskt förfall och efter ett tag i Piggstians inre fick jag nog, och gick hem.

Piggstian-parken i Kina

Deathis vill ha dig

Syttende mai

Plötsligt denna lugna söndag pep min telefon till. Ett SMS trillade in. Såg att Deathis var avsändaren. Det brukar betyda helvetes alla jävlar, i bästa fall. Han hade något att berätta, och en kort och pubertal fras tonade upp sig på min display. Det stod "Fitta var et villdyr", inget annat. Jaha, jaha, tänkte jag, det är den 17 maj igen och Deathis är i Norge och har sig. För Deathis urholkar verkligen de norska jäntorna till bristningsgränsen varenda nationaldag, dock inte genom sin kraft, utan genom att ständigt doppa. Han borde stoppas, han.

Ejakulationsskriet

Det känns som att Deathisens ejakulationsskri borde få ett helt eget kapitel, och detta kommer nu att ske. Ejakulationsskriet, det ljud som Deathis gastar och vrålar ut i samband med sin djuriska orgasm, är inte vilket kroppsljud som helst, kan jag berätta. Det är djuriskt så IN i helvete. Det är brutalt, högljutt och väldigt kraftigt. Ett yl av bibliska proportioner. Och detta skri förekommer med jämna mellanrum, eftersom Deathis tömmer sin säd på diverse ställen i tid och otid. Det (och Deathis) kan komma i Piggstian, i det fria eller varför inte efter en så kallad avsugning.

Ejakulationsskriet är förstås fruktansvärt bedövande och har framkallat svår tinnitus hos flertalet offer, speciellt kanske hos flickan som fick sädet i sig. Men samtidigt innebär skriket att Deathis är klar och möjligtvis också tillfredsställd för en liten stund, och således kan varje individ fritt röra sig i samhället utan att känna fruktan. Någon sade en gång att det vi gör i livet, ger eko ända in i evigheten. Jag vill våga påstå att det snarare är Deathisens ejakulationsskri som framkallar detta eviga eko. Bedöm själva, Chronicles of Deathis kan nämligen nedan stolt presentera en kort, men koncis, ljudupptagning från djuriskhetens yttersta ögonblick.

Vintern rasat

Våren är ju här, och således tänkte jag skapa en omröstning och säga att "pollen" är tillbaka, och samtidigt skoja till det lite alltså, men jag vet inte jag. På hösten förekom ju en del "pollar" med olika teman. Men nu känns det ondödigt, förlegat och passé. Lika förlegat som det är att mörda barn, exempelvis. Och vad skulle man egentligen rösta om? Piggstieinfluensan? Nej, det vore fullkomligt meningslöst. Istället anser jag att man kunde dra en liten fräckis om Deathis, bara.

Det var så här, förstår ni. En vacker kvinna körde sin bil i Piggstians sälla jaktmarker när motorn plötsligt lade av, det blev tvärstopp. En Deathis med åtsittande cowboyknulltyg kom ridande på sin svarta hingst och erbjöd kvinnan, relativt inbjudande, att sitta upp på hästen bakom honom för en ritt till närmaste servicestation. Det blev en lugn färd bortsett från att Deathisen var femte minut frammanade ett vansinnigt ejakulationsskri, så att det ekade bland bergen. Väl framme vid servicestationen lämnade Deathisen kvinnan med ett sista vrål. Servicemannen undrade vad kvinnan gjort för att få Deathisen så uppspelt. "Ingenting. Jag satt bara bakom honom med armarna runt midjan och höll i sadelhornet för att inte ramla av", berättade kvinnan. Mannen skrockade till och sade:
- Damen lilla, Deathisar använder inte sadel.

Curare & Curaura

Få saker vandrar taktfullt in i både hjärta och hjärna och fyller en med både vällust och avsky på samma gång. Curare och sedermera Curaura är bägge dylika ting. Curare, var det inte det som sydamerikanska indianer använde på pilar och blåsrör som gift, tänker ni kanske. Så tänker många, men i Piggstiekretsar är Curare däremot en egenhändigt framställd rusdryck. Denna rusdryck kan, i vissa fall, framkalla fantastiska rus. Rus som får en att falla ner på knä, tillbe den gode Guden och möjligen vomera kraftigt, så där som Mumin. Curare verkar som bedövningsmedel och är väldigt snabbverkande. En bieffekt är dock att Curare även känns efteråt, vilket gör att man fasar vid blotta tanken på förtäring.

Efter att Curares sista droppar hade äntrat de törstigaste av strupar främställdes Curaura, den andra versionen. Curaura blev till i den ekonomiska krisens andra dimension vilket ledde till att några dussin russin och en gnutta te användes som surrogat för ingenting alls. Detta gjorde icke susen. Curaura är från helvetet, kan jag meddela, men giver likväl liknande euforiska upplevelser som sin föregångare. Detta om detta.

Ädla drycker i dunkelt lyster.

"Gode Gud, låt mig få stanna i detta hörn av världen en stund"
- Besudlad Deathis efter halsning i Piggstian 2008

Det är över nu

Det är över nu. Redaktionen har gett sig av, bort från Piggstians horribla närterräng, bort från mänsklighetens avigsida, till friheten. Det är skönt. Aldrig mer behöver man vara under ständigt bombardemang av ejakulationsskri och samlag från Deathisens håla, aldrig mer behöver man bevittna saker som får en att kaskadvomera i avsky. Denna tickande bakteriebomb, detta klimathot som Deathis befäster är sannerligen helvetet på jorden. För Deathisen själv, är stian snarare navet som hela den djuriska verksamheten kretsar kring och också en förenande länk mellan Deathis, Kingen och alltet. Öga för öga, kön för kön, är den lag som man är van vid och det är den som gäller innanför portarna. Timglasets sand rinner otroligt långsamt i den svettiga lustluften och jag har själv sett otaliga offer gå in, men aldrig någon som kommit ut. I Piggstians hetta skonas, så vitt jag vet, varken stark eller svag, villig eller ovillg. Piggstians furste lajvar, fördärvar och vill smeka och ligga med allt möjligt i någon vrå någonstans där inne. Det får han gärna göra, eftersom Lille Bror Söderlundh nu har lämnat byggnaden. Nu. Är. Det. Över. Nycklarna till knullkammaren, som hänger i helvetet, vill jag aldrig mer se. Hej då Piggstian.

Wikipedia vet

Vem kan det vara?

Ser att Nationalteatern sätter upp en pjäs som heter "Kuka Kukin on", för tillfället. Fritt översatt till svenska blir ju pjäsens namn ungefär "Vem är Kukin". Och likt titeln kan jag inte låta bli att undra vem denne Kukin är. Jag tror nog att alla undrar lite vem det är, för ingen verkar veta. Är det möjligen så att det är Deathis som är Kukin? Det är möjligt. En teateruppsättning om Deathis, det vore ju fantastiskt, för övrigt. Pjäsens beskrivning förtäljer att det är en absurd och rask komedi om avund, narcissism och visdom. Absurd och narcissistisk är ju i alla fall perfekta attribut till Deathis. Så, då torde det hela vara ganska klart. Det är Deathis som är Kukin. Och Kukin är ju förstås en dialektal form av Kuken, ett könsord av rang i bestämd form som i detta sammanhang fungerar som benämning på någon individ, om någon satans mentalt svag person mot förmodan har irrat sig hit och förundrar sig över saken.

Deathis chockerar

Fången i stian

Jag mötte Deathis

Det var en dag och jag var fyra år. Jag trodde mer på det onda än det som var gott. Jag var fyra år och det fanns hemska typer i mitt rum. Svarta tapeter, kalla trumpeter, blodpannkakor och planeter. Och i luften surrade slag. Mörkret var mycket mörkt, och ensam och rädd var jag. Tycker ingen om mig? Ingen tycker om mig. Då kom han som ett ljus ur mörkret. Han slickade min kind och sa "hos mig är du trygg och varm, jag ska värma ditt hjärta, jag tycker om dig". Och i hans ögon tindrade djuriskheten. Jag mötte Deathis, jag mötte Deathis och jag såg att kåthet fanns. Hoppets stjärna lyste klart runt hans ludna knullsvans.

Morgonurin

Deathis har en väldigt gräslig morgonurin, han. Titta bara på bilden nedan. Jag var framme med kameran i urineringsögonblicket och fick, enligt min mening, en relativt god bild av den brutala strålen.


Deathis spolar ju aldrig, så det såg ju rätt gräsligt ut efteråt.


Jag spolade och spolade. Likväl blev njurstenarna kvar och de talar verkligen sitt tydliga språk. Det är icke hälsosamt att leva deathisianskt.

Gästinlägg: På spaning

Jag ligger ihopkrupen och spanar i Piggstians närterräng. Jag skymtar dörren, eller den fjärde porten till helvetet som den också kallas. Jag har legat här länge, det föll på min lott att spionera den här gången. Mina leder börjar bli styva av den obekväma ställningen. Stopp! Vad fan var det där? Jag skymtar en snabb rörelse i ögonvrån. Det där var inte Deathis. Det där var jävlar i min själ inte Deathis. Jag känner mig vilsen och lite osäker. Det var ju Deathis jag skulle spana på, vad skall jag ta mig till nu då? Har jag sett något ännu ohyggligare än Deathis, existerar ens något sådant? Varelsen syns inte mer och jag återgår till mitt egentliga värv. Tre får hade blivit rivna och ett antal jungfrur befruktade. Alla misstänkte Deathis och jag var en spanare, en snokare, vars enda uppgift var att övervaka denna djuriska uppenbarelse för att sedan möjligen ta kräket av daga. Lajv och kopulation, från morgon till kväll. Det kan ju fan inte kallas ett liv. Hur dödar man det som inte har något liv?

Dörren till Piggstian glider plötsligt upp en bit. Jag väntar med andan i halsen, men ingenting händer. Jag börjar misströsta, kommer det här att leda någonstans alls? Och så var det där igen! Samma skuggiga gestalt som gäckade min ögonvrå tidigare. Jag stelnar till av skräck när jag ser vem det är, i hatt och lång och fotsid rock med hög krage. Jag som trodde att det här uppdraget inte kunde bli värre. Bulgaren, en av apokalypsens ryttare. Det onda i världen som inte Deathis kan klandras för faller definitivt på Bulgarens axlar. Kommer jag att bli den som får iakttaga uppgörelsen? Bulgaren sträcker sig in genom den halvöppna dörren och sniffar, drar in essensen av Piggstian. Som en skugga är Bulgaren borta. Deathis skräckvälde är inte över, och inte heller domineras världen av Bulgarens ärkeondska. Tiden var inte kommen. Bulgaren vet det. Deathis vet det. De båda behövs, utan det ena finns inte det andra. Stel av skräck ligger jag där. Den fjärde porten till helvetet glider sakta igen.

//Offer #942

En inblick i Piggstian

Chronicles of Deathis

Deathis Blog blev plötsligt Chronicles of Deathis, märkte någon det? Detta namnbyte skedde på grund av att inläggsflödet har minskat. Ett inlägg om dagen har till och med blivit allt mer sällsynt och en blogg som producerar mindre än två slagkraftiga inlägg om dagen kan i min mening inte kallas för en blogg. Dylika saker borde brinna i helvetet. Så, för att undvika helvetets lågor tonas nu blogg-delen av Deathis Blog ner. Chronicles of Deathis är det nya. Inga krav, inga måsten, bara Deathis. Den enda skriftliga källan rörande deathicismen lever, men har alltså passerat medelåldern. Det har varit en väldigt djurisk resa, med Deathis hit, samlag dit och cowboyknulltyg av. Ingen visste dock varifrån vi kom eller vart vi skulle, men tack för sällskapet.

Hela bloggfenomenet känns för övrigt dödsdömt. Udden har försvunnit. Men, detta betyder icke att vi är färdiga med Deathis, nej, det finns godbitar kvar, skall ni veta. Framtiden är ändå oviss. Kanske kunde dessa skriverier och redogörelser göra sig bättre i tryckt form, utan klatschigt och kortfattat bloggspråk. Kanske kunde man döpa en sådan bok till Ejakulationsskriet från vildmarken eller något annat fyndigt och fylla den med fanskap. Vi får se, men nu följer alltså inga regelrätta blogginlägg längre, nu följer bara små krönikor och skildringar, med större mellanrum.