Begravningstal till Deathis

Jag trodde det gick att tänka ner Deathis. Att jag kunde svara hans föreställning med en föreställning, men det gick inte. För inne i honom öppnade sig tanke efter tanke, oändligt. Jag blev förtvivlad. Jag tänkte: jag skrämmer honom till tystnad. Jag stormade hans Piggstia. Jag gick med bröstet före, tryckte min panna mot hans. Jag sa till honom att han var sjuk och att jag skulle döda honom. Men det var ett språk han inte förstod. Han bara stod där i sina cowboyknulltyg och tittade på mig, frågande, vänligt. Jag försökte vara man. Men hos Deathis fanns också en man, och ännu en man. Inne i hans kuk öppnade sig kuk efter kuk, oändligt. Och barnen. Edward Deathis von Piggstian spred sin sjuka säd på sådant sätt att han fick otaliga barn. Idag tänker jag också på dem. Barnen, och på kvinnorna som öppnade sina sköten för den sjuka säden och bar på barnen. Jag tänker på barnen. Men jag tänker också på oss andra. Alla vi som på ett eller annat sätt blivit skakade ur Deathis kappa. Alla vi som låg på sidan, vid hans bröst och drack av hans mjölk. Vi tjuvmjölkade honom, försiktigt. Vi var rädda och storögda. Vi oroade oss för så mycket saker på den tiden. Vi sög och sög och ibland tittade vi upp. Vi tänkte: oj, vi är många som suger här nu. Och över Deathis mage glänste spene efter spene, oändligt. Nu, adjö. Farewell. Godspeed. Min vän. The End. Så var det. Så blev det. Tjena.