Deathis slogan

Smaken du aldrig glömmer!

Till salu: Gado Gado-hatten

Ja, det skulle vara till salu. Gado Gado-hatten, årsmodell 1989. 100 mark, 150 vid snabb affär. Vinröd kvalitetskeps, skarp knopp ovanpå, konstläderbeklädd rand vid tinningarna. Ingrodd pannsvett ingår, samt lite träspån på hjässan. Skogshuggarkörd. Innandöme av senior. Köp den!

Surt

Idag dök ett surt litet minne upp i mina tankar. Ett sommarminne. Låt mig berätta. Jag var och rodde i min lilla eka, ute på det stora vida havet. Jag fiskade hela dagen, men fick ingen fisk, ute på det stora vida havet. Då kom Deathis gående på vattnet, ute på det stora vida havet. Han fiskade hela dagen, och fick massa fisk, ute på det stora vida havet. Det var mycket surt. Inte det stora vida havet då, utan det att Deathis fick massor med fisk. Det stora vida havet var salt, inget annat. Ja, kanske lite surt också faktiskt. Eller inte fan vet jag. Jag är ju ingen specialist. Det vore sannerligen bra ifall denna surhetsfråga främst berörde geologin. Då kunde man säga att jag inte har stenkoll.

Lajv is lajv

På avstånd är allt vackert. Men lajvandet i Piggstian är sannerligen ingen vacker syn, inte helst på flera kilometers avstånd. Inne i Piggstian sitter en töntig rollspelsnörd, en obotlig lajvare. Det snackas XP och HP, Shamaner och Quests, och ibland lite Pulling. Det lajvas något så in i helvete där inne. Det bultar och det bränner. Stön varvas med skri. Och lite lajv föder mer lajv. En ond cirkel bildas. Det blir något slags Moment 22 över det hela. Deathis kan inte slita sig. Lajvet blir som en religion. Och Deathis är ultra-religiös.

Igår skulle Deathis och hans lajv-vänner ut på en så kallad quest. Då åt Deathis stark senap till middag för att han skulle få en kick. I spelets värld kan han vara Deathis till fullo. Helt utan gränser. Han söndrar och han härskar. Deltar i Djävulens orgier. Det är fasansfullt. Det är fruktansvärt. Ja, det är äkta horror. Men jag vågar inte föreställa mig vad som skulle ske om Deathisen inte skulle få utlopp för all sin energi inom lajvets ramar. Domedagen vore antagligen kommen. Människorasen borde nog tacka lajvet trots allt.

Jävlar i havet vilken lajvare

Bisarrt

Deathis har gjort en del sanslösa och bisarra saker i sina dagar. En gång fick en av mina bekanta syn på honom ute på stan. Han visste dock inte att det var Deathis han såg innan jag talade om det för honom. Hursomhelst. Han berättade att han hade sett en man med svart, flottigt hår och gul regnrock på andra sidan gatan. Uppenbarligen en kriminell typ alltså. Mannen gör inbrott i en bil och försöker bända upp förardörren mitt på blanka dan. Då får mannen, som är Deathis, syn på min bekantskap. Ser att han blir iakttagen. Han avslutar sin kriminella handling och springer i all hast rakt mot min bekanting. Några meter före de möts stannar Deathisen upp. Han börja öppna upp sin regnrock. Då tänker min bekantskap, att nu blottar sig den jäveln för mig. Så drar Deathis fram ett lo, en lokatt alltså, ett lodjur. Man begriper sig inte på den där Deathis, han är konstig, och skum.

Abort

Man skall inte tala omänsklighet och visst är det omänskligt att mörda barn. Men det är varje kvinnas rätt att göra abort. Djupt troende säger att varje liv är välsignat av Herren och ingen annan har rätt att bestämma över vem som skall leva eller dö. Men det är ju också 2000-talet och många tycker att dylika värderingar är omänskliga och förlegade. Jag har själv blivit utsatt för ett abortförsök, men jag lade mig på sidan, så kom de inte åt.

Knäckt

Tre av de mest berömda människorna i världen har aldrig existerat, nämligen Don Quijote, Hamlet och Harry Potter. Vissa ställer sig tveksamma till Deathisars existens. Fy fan, säger jag. Att göra det är i min mening som att vara hjärndöd och respiratorventilerad, i ett svettigt Tchad 1993. Ungefär så. Deathisarna finns ju mittibland oss, öppna era ögon, se på dessa lajvare. Deathis är verkligen ett faktum. Och han tar knäcken på mig.

This is his Piggstia

Vaknar sent med vad som verkar vara ett kryddmått av Saharas allra finkornigaste sand i mina ögon. Sträcker på mig som ett litet kattdjur i sängen. På distans hör jag Deathis läsa upp något som låter som en trosbekännelse. Jag bävar, lyssnar, ligger och våndas, står inte ut. Går med stadiga steg mot skräckens kammare. Deathis ligger på golvet som en utslagen sjöstjärna och rabblar en ramsa på engelska, om och om igen.

This is my Piggstia. There are many like it, but this one is mine. My Piggstia is my best friend. It is my life. I must master it as I must master my life. Without me, my Piggstia is useless. Without my Piggstia, I am useless. We know it is the shags that count. We will shag. My Piggstia is human, even as I, because it is my life. Thus, I will learn it as a brother. I will learn its weaknesses, its strengths, its parts, its accessories, its bed, and its alarm clock. I will ever guard it against the ravages of soap and tidyness. I will keep my Piggstia filthy and ready, even as I am filthy and ready. We will become part of each other. We will. Before God I swear this creed. My Piggstia and myself are the defenders of humankind. We are the masters of our enemy. We are the saviors of my life. So be it, until there is no enemy, but peace.

Kingen, förlåt honom, han vet inte vad han gör.

Typtriangel-mannen

Mannen med skön hållning-mannen sågs idag på busshållplatsen efter en hård arbetsdag. Om ni undrar hur han kan stå och vara så mobil så beror det på att han stöder sig på en mycket liten och mycket slaviskt oren filur bredvid honom, men det syns inte från denna vinkel. På tal om vinklar. Jag noterade att hans hållning medför att han också kan kallas Typtriangel-mannen. Typtriangel-mannen gillar att ha trekanter i bollhav och försätter sig själv alltför ofta i olika triangeldraman av varierande karaktär, det är vad jag tror, det. Notera för Guds skull också den vita mössan.

Vem är rädd för Mannen med skön hållning-mannen?

Som bekant låg den ökände mannen med epitetet "skön hållning" i sträckbänk under julhelgen. Detta gav dock inte det önskvärda resultatet. Han ville ju bli kvitt sin sköna hållning. Det skedde ej. Han blev dock kvitt sin rörelseförmåga. För det är ju så med sträckbänkar, offrets kropp sträcks ut cirka 30 centimeter vilket resulterar i att armar och ben går ur led. Vår man i tortyrkammaren ville vara märkvärdig och spräckte 40-centimetersgränsen. I och med det spräckte han också sina chanser att gå och nazisthälsa igen. Det positiva är i alla fall att han fortfarande kan stoltsera med en riktigt skön hållning. Han kan nu också stoltsera med ett av världens slappaste handslag.

Ryktet har nu spridit sig om denne man. Varje helg arrangeras så kallade Vem är rädd för Mannen med skön hållning-mannen-spel på arenor runt om i landet. Spelet liknar British bulldog eller Vem är rädd för svarte man. Det går alltså ut på att man placerar den immobila Mannen med skön hållning-mannen på mitten av planen. Resten av deltagarna, mest vulgärt slödder, står uppställda vid ena kortsidan. Då alla är klara ropar man Vem är rädd för Mannen med skön hållning-mannen? varefter de modiga kan gapa Inte jag! Nu gäller det för den stora massan på kortsidan att försöka ta sig till den andra kortsidan utan att bli fasttagna av den paralyserade mannen i mitten. Det gäller alltså att akta sig för honom. Detta är ganska lätt då han praktiskt taget bara ligger där och grämer sig. Ännu lättare blir det efter första ronden då någon lallare knycker hans glasögon. På det här sättet fortsätter man. Fram och tillbaka. Föreställ er denna eviga loop, tack. Någon sa en gång att man inte kan komma någonstans om man inte har någonstans att gå. Jag vill våga påstå att man inte kan komma någonstans om man är huvudpersonen i Vem är rädd för Mannen med skön hållning-mannen. Har jag fel?

Deathis utan gränser

Deathis utan gränser är en köttslig humanitär organisation med hela världen som arbetsfält. Organisationen förför människor som drabbats av kriser, krig och naturkatastrofer oavsett politisk åsikt, religion eller etnisk tillhörighet. Varför dylik lockelse till sexuellt umgänge skulle göra saken bättre kan ingen svara på. Det finns ju ingen mening med det, om ni frågar mig. Jag skulle förmodligen ge dem en käftsmäll, inget mer. Hoppsan, nu brusade jag upp mig lite, det kanske ni märkte. Nåväl, denna organisation har ett motto, det kan jag i alla fall berätta.

Pro Volutabrum - För Piggstian

Tandkrämsdiskussion

- Hej, vad använder du för tandkräm?
- Woly.
- Ursäkta?
- Woly.
- Ok.

Snabbköpskassören

Läget är följande. Jag är och handlar i butiken i Piggstians närhet. Hälsar glatt på surfitts-kärringen som står och plockar bananer vid frukterna. Ingen respons. Men dra åt helvete då, tänker jag. Handlar vidare. Basprodukter. Ris, gris och flis. Sedan anser jag mig vara färdig. Går fram till mutanten vid kassan. Hans tunga är delad i två och han väser. Jag ser honom rakt in i hans reptilögon och säger "Du fjällar, äckel". Han verkar inte förstå vad jag talar om. Han är Frau von Surfitts arbetskamrat och manliga motsvarighet, han är surpitts-gubben. En satans fan. Samma kännetecken som kärringen, djävulsk passivitet och blyinfattad stelhet. Han sitter där i kassan och masturberar mentalt likt en ruvningsbenägen tupp med en nonchalant framtoning. Allt i honom är gjort av sten. På söndagar sitter han däremot tillbakalutad i en skön brun fåtölj med ett glas ljummen Renault och trivs. I sin högerhand har han dock ett rakblad som blänker. Han har gjort det förut, han gör det igen. Han skalar banan. Surpitts-gubben har förresten faktiskt kammat hem guldet i Bananöppnar-VM i Aachen en gång, hans resultat var 7000 skalade bananer på lika många timmar.

Deathis kan komma

Såg ett väldigt intressant program på tv nyligen. Producerat i Australien var det också. Deathis kan komma hette programmet. Det handlade i stora drag om en Deathis som flög runt och pippade behövande.

Det är mörker

Ett djuriskt mörker har lagt sig över Piggstian. Det tisslas och det tasslas. Någonting är i görningen. Man känner sig lite obekväm. Och illa till mods. Piggstian har alltid erbjudit habil underhållning i dunkel belysning, men idag anas verkligen ugglor i mossen. Det ligger en hund begravd någonstans, och kadavret luktar satan. Innanför Piggstians murar finns tyvärr ingen Gud som kan säga Varde ljus!. Gud ser nämligen att Piggstian är ond, och Gud skiljer ljuset från mörkret. Det finns däremot en Deathis där inne. En Deathis som håller fram en svart, skrynklig och inbjudande kärlekshand till potentiella martyrer. Jag vill inte att någon skall frestas att falla i hans fällor som jag vet att man så lätt kan frestas att falla i. Jag hoppas verkligen att alla skall klara sig torrskodda genom denna ljusbrist. Jag tror på er där ute. Jag tror inte på på Jesus Kristus Lord Almighty och inte heller på Satans helvetes jävla skit, men jag tror, för trolös är den, som tar farväl, när vägen blir mörk. Glöm aldrig det. I mörkret är för övrigt inga kvinnor blyga. Glöm aldrig det heller.

Morgontvagning pågår

Jag vaknar dämpat till ett avlägset brus och plask. Du ligger inte vid min sida. Befarar att du är i duschen. Jag går via köket mot badrummet, parketten knarrar tidvis fast jag tassar på tåspetsarna. Dörren är olåst. Jag stiger in. Du står mycket riktigt bakom draperiet. Jag river det åt sidan och hojtar "Ridå!". Du blir först lite skärrad, sedan lite blyg, sedan fortsätter du med det du höll på med. Och jag betraktar dig. Betraktar det du gör. Det är inte bra. Du gör fel. Du blir inte ren. Allt är bara en lek för dig. Jag pallar duschhandtaget i en handvändning och greppar en tvättsvamp i min fria hand. Och så tvagar jag dig. Jag tvagar dig riktigt ordentligt.

Vräkt med omedelbar verkan

Hyresvärden var just på besök. Han fick syn på Deathis i Piggstian. Det var osämja i luften. Deathis förmodar jag, sa han. Sedan framfördes en order.

Nu vill jag att du lämnar den här lokalen och aldrig kommer tillbaks igen.

Deahis nickade men ignorerade budskapet fullständigt. Han gäckar alla satans förmyndare som dömmer honom för ett brott han begått.

Grabben i båset bredvid

Detta är en liten anekdot. Jag besöker en toalett. Jag går in blott för att snyta mig. Två bås av samma slag finns att tillgå. Jag tar det ena. Inget papper. Tar det andra. Här existerar papper i mängd och massor. Gör vad jag skall göra och besluter mig även för att kasta lite vatten, då jag ändå är på plats. Jag hinner knappt ta fram min ådrige kompis innan en okänd filur stövlar in på toaletten. Han verkar ha bråttom. Mycket bråttom. Han väljer det lediga båset av de två. En toalettring forceras ned. Mannen störtar ner på klosettstolen så att skinkornas möte med plasten ger ifrån sig ett tryckande tungt ljud. Då jag hör hur något börjar rinna, ja forsa, ner i toalettvattnet förstår jag att mannen tömmer sin tarm. Sin tjocktarm. Jag brottas med ett moln av gas. Fylls inte av extas.

Jag gör ett första försök att avlägsna mig. Men precis som jag skall öppna dörren och gå ut slår det mig. Det finns ju inget papper i snubbens bås. Och han behöver antagligen papper efter sin häftiga verksamhet. Därför upplever mannen högst antagligen ett mycket fragilt ögonblick. Han tänker säkert något i stil med "Helvete och Satan, skjut mig i huvudet". Jag har fem alternativ, tänker jag. Antingen flyr jag fältet och super mig aprak samt gottar mig i hans elände. Eller så dyrkar jag upp låset och filmar honom i vidriga vinklar med mobilkameran och lägger upp ett kraftigt redigerat material på YouTube. Eller så sparkar jag in dörren och slår honom sönder och samman med mina bara nävar för att slippa hans avföringsstank, ty en dödad fiende luktar alltid gott. Eller så drar jag fram en redig machete och hugger lite i blindo. Eller så häver jag bara över lite papper åt stackaren och säger något ironiskt om att han får torka själv. Jag kunde ha gjort vad som helst men jag var snäll och gjorde det sistnämnda. Jag är en räddare i nöden och grabbar i bås bredvid borde kanske vara lite räddare i sin nöd.

Var alltid uppåt

Så här i måndagens stund vill jag citera en bekant.

Se aldrig bakåt. Känn aldrig inåt. Var alltid uppåt.

Olycka och välgång med Deathis

Visst har personer som Martti Ahtisaari, Kofi Annan och Michail Gorbatjov gett mig många härliga stunder, men inte har de gett mig levebröd, som Deathis. Deathis har visserligen aldrig fått Nobels fredspris, men man minns honom alltid för att han aldrig har missat något ligg eller någon efterfest. Tänk på det, Nelson Mandela, var var du på karaoke? Jag har upplevt många besvikelser som professionell bloggare och jag har lärt mig att det alltid är bättre att måla fan på väggen. Då kan det bara sluta i succé. Låt oss därför blicka framåt med förväntningar på gränsen till uppgivenhet och apati. Låt oss kasta yxan i sjön ordentligt, redan nu. Låt oss ta i som satan med torson och hoppas på att Deathis kan skänka oss munterhet varvat med misär, så länge skutan kan gå, så länge hjärtat kan slå.