Den vilda Deathisinnan

En dag ringde det på dörren till Piggstian. Deathis gick stadigt och öppnade. Där stod en kvinna, vacker och inbjudande. Hon siktade med sina stora pupiller på honom. Vad vill du, frågade Deathis förväntansfullt. Gissa, sa hon och försvann in i tumultet, som kanske, på sin höjd, kunde kallas lägenhet, i tvärtomlandet. Deathis stängde dörren och föĺjde efter. Det låg erotik i luften.

Du kanske vill dansa först, sade hon och gav honom en tung blick. Ja, naturligtvis, svarade han. Hon fnittrade belåtet. Spjuver, viskade hon. Han slickade sig runt munnen och suckade hastigt samtidigt som han peppade upp sig själv. Kvinnan blundade hårt och lät sig villigt omslutas av hans djuriska armar. Hon kände hans ständigt ökande kön som bestialiskt borrade sig in i hennes navel. Han kysste henne starkt flera gånger. Deathis och kvinnan närmade sig i sakta mak den makalösa knullbänken som stod intill klagomuren. Väl framme klädde de raskt av sig nakna och lade sig på bänkens välpolerade yta. Deathis kippade efter andan och hävdade bestämt att det var han som höll i taktpinnen i den kommande akten. Då röt kvinnan till och rättade honom, för det var hon som var dominatrix, minsann. Kvinnan var nämligen något så märkvärdigt som en feminin Deathis, en Deathisinna, och hennes kropp pulserade ut ett sexuellt eko av brutalitet i Piggstians hetta samtidigt som hon var lika våt som en änkas näsduk.

Sedan blev det åka av, på alla sätt och vis. Deathisinnan körde på som en ångvält och Deathis kände sig överkörd för första gången i sitt liv. Det stod snabbt klart för honom att hans kvinnliga gelike var av exakt samma skrot och korn som han själv. Deathisens ejakulationsskri dränktes slutligen av Deathisinnans obarmhärtiga fontänorgasm, som bäst kunde beskrivas som en deathisiansk syndaflod.

Ständiga upprepningar

Enligt filosofen Nietzsches funderingar är helvetet en enda evighet av ständiga upprepningar. Dessa funderingar har jag nu, så att säga, börjat gräva i. Jag har, så att säga, lagt dem på mitt bord och, så att säga, dragit in Deathis och Piggstian i smeten, som, så att säga, är dessa funderingar, som, så att säga, breder ut sig på mitt bord. Nåväl, min slutsats följer.

Deathisen idkar ju samlag i Piggstian och det handlar ju inte om ett eller två, samlag, det handlar ju om upprepade företeelser, i evighet, ju. Så, Piggstian är ju således sannerligen helvetet. Och ibland, riktigt sent om natten, kan man sätta sig till ro och stilla begrunda om det möjligen kan förhålla sig så att det är Deathis som är Satan själv. Mycket möjligt detta. Tack för er tid.

Den obarmhärtige Deathisen

Det hände sig en gång att en kvinna gick på en ödslig väg i närheten av Piggstian då hon plötsligt råkade ut för rövare. De slet av henne kläderna och misshandlade henne. Sedan försvann de och lämnade henne halvdöd vid vägkanten. En präst kom händelsevis ner samma väg, och när han fick se kvinnan vek han åt sidan och gick förbi. På samma sätt var det med en levit. Han kom till platsen, såg den sargade kvinnan, ingorerade henne fullständigt och gick förbi. En deathisian som färdades samma väg kom också dit. När han såg kvinnan, förbarmade han sig över henne. Han gick fram till henne, hällde olja och vin i hennes sköte och idkade samlag med henne vid sidan av vägen. Sedan lyfte han upp henne på sin åsna och förde henne till sin ädla boning och förslavade henne. Nästa dag tog han fram sin bedrövliga verktygsback – Deathis Tools™ – och hade flera samlag med kvinnan i sin stia, huller om buller, med både hammaren och skiftnyckeln i högsta hugg. Denna lilla historia cementerar onekligen devisen som utropar att det rinner flera liter djuriskt blod i den obarmhärtige Deathisens ådror.